Om mig

Bilbo Lantto
Född 1970.

Kommer ursprungligen från den lilla byn Masugnsbyn som ligger mellan Kiruna och Pajala, i det som brukar kallas övre Tornedalen. Bor sedan 1992 i Stockholm, och sedan 1996 i stadsdelen Midsommarkransen. Började jobba som frilans på SVT 1992. Första halvåret som kameraassistent, sedan som TV-fotograf i studion fram till 1995 då jag gick över till att bli TV-fotograf åt Aktuellt, Rapport och ABC ute på reportage. Har aldrig varit fastanställd. Har efter 1995 även jobbat åt de flesta andra Tv-kanaler och många olika produktionsbolag utanför SVT. Från år 2000 har jag mest jobbat som sk ”Bing” dvs bildingenjör, vilket även kan innefatta ljussättning. Har jobbat som lärare i Tv-produktion och som fri producent. Har exempelvis som fri producent gjort närmare ett 100-tal korta promotionfilmer åt Sveriges Radio P2 Berwaldhallen mellan åren 2011 till 2013.

Senare år har jag mest jobbat ideellt och volontärt för MR mänskliga rättigheter. Mest åt Epoch Times och NTD, både i USA och i Sverige.

Här kommer en lång text.
Jag rekommenderar att ladda ner följande PDF för att ha lättare att läsa exempelvis i nallen eller i en Tab/Ipad.

”20230502 – Om mig och min kultivering – pdf”

OM mig och mitt arbete för MR, mänskliga rättigheter.

För att vi alla ska kunna leva tillsammans i ett normalt öppet fritt fredligt och demokratiskt samhälle, dvs i ett normalt liberalt demokratiskt samhälle med tankefrihet, yttrandefrihet och äganderätt (vilket även kräver ett liberalt ekonomiskt system med normal vanlig hederlig kapitalism som är underställd lagar och regler) så måste makten och ansvaret över den enskilda individen givetvis utgå ifrån dom enskilda individerna själva. (med individer menar jag generellt fullt friska personer i arbetsför ålder).

Äganderätten är helt central för att en individ skall kunna vara fri. En fri individ skall till att börja med ”äga sig själv” för att därmed kunna ansvara över sig och sitt leverne. Friheten och ansvaret i hur och vad den enskilda individen väljer att göra i sitt liv, tycka och tänka, ha för värderingar, ambitioner och önskemål, lösa sina problem, fatta sina egna beslut osv, är så långt som möjligt helt efter individens eget intresse och förutsättningar. Och givetvis utan att det är på bekostnad av någon annans frihet. Och för att detta ska vara möjligt så måste mänskliga rättigheter, MR, vara ett faktum. Vad jag syftar på med MR är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948.

Jag har alltså inte någon vilja att driva fram någon form av progressiv revolution och därmed vara samhällsomstörtande. Utan jag vill istället fortsätta med att behålla det nuvarande liberala samhällssystemet med sitt ekonomiska system och fortsätta vara en normal rättsstat där folkvalda stiftar lagar helt enligt en normal demokrati. Och som den absoluta majoriteten av befolkningen i Sverige är alltså även jag ”konservativ i min liberalism”, även om många svenskar som också är det inte själva gillar att uttrycka sig på detta sätt eftersom dom har blivit itutade att vara ”konservativ” är något negativt.

Att konservativt vilja behålla nuvarande liberala samhällssystem är ju inget hinder för vem som helst att ha en massa olika idéer, förslag och politiska åsikter för att försöka påverka, utveckla, förändra och justera inom samhällssystemet, eftersom det är ju precis det som gör ett samhällssystem liberalt. Motsatsen är ett samhällssystem med diktatur där möjligheten att öppet och fritt försöka påverka samhället eller ens sin egen situation är starkt begränsad, eller inte finns alls, eftersom det i praktiken endast är den diktatoriska ledningen som kontrollerar och styr allt och alla.

OM vad jag gör för MR.

I mitt arbete för MR engagerar jag mig i att först och främst att informera alla om vem och vilka det är som INTE vill ha mänskliga rättigheter, utan som istället själva vill överta makten att kontrollera och styra den enskilda individen, och då givetvis helst över samtliga individer. Vem och vilka det är som inte vill ha liberalism med mänskliga rättigheter är oftast dom som kallar sig ”Socialister” av något slag. Exempelvis ett samhällssystem med äkta socialism eller kommunism har inga egentliga skillnader, och även om dessa påstås ha lite olika ideologier så innebär dessa i praktiken faktiskt alltid en och samma sekterism. Ett mycket tydligt och konkret exempel på länder med äkta socialism (och sekterism) är i före detta Sovjetunionen, och nuvarande Kina och Nordkorea. Att avskaffa en liberal demokrati och införa någon form av socialism är uppenbart samhällsomstörtande och i praktiken att införa diktatur. Andra exempel på sådana som inte heller har något intresse för MR är vissa kollektivistiska sekter och religiösa grupper, som exempelvis islamister som vill införa sharia-lagar. I min film Sektvänstern belyser jag detta ytterligare.

OM äkta socialister.

Det som äkta socialister (eller vad dom nu vill kalla sig) i Sverige och andra liberala demokratiska länder, har väldigt jobbigt och obekvämt med är när äkta socialism så uppenbart krockar med mänskliga rättigheter enligt FN:s deklaration från 1948, och då speciellt med Artikel 17 i MR som innebär:

”1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.” följt av ”2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.”.

Och förklaringen till denna krock (speciellt med den för äkta socialister högst irriterande, avskyvärda och hatade Artikel 17 i MR) hittar man i uppslagsverken när man slår upp orden ”Socialism” och det närliggande ”Socialisering”.

SOCIALISM betyder:

”politisk åskådningar som kräver att produktionsmedlen skall ägas och förvaltas av samhället, representerat antingen av staten eller av fackföreningarna.”.

SOCIALISERING betyder:

”nationalisering, överförande av privatägda produktionsmedel till offentlig ägo, oftast tänkt som förstatligande.”.

Vilket kort och konkret betyder ”Avskaffa privat ägande” som alltså krockar och står i direkt konflikt med mänskliga rättigheter, MR. Och det var ju faktiskt äkta socialism och äkta socialisering som infördes i Sovjet, Kina och andra liknande socialistiska/kommunistiska/sekteristiska länder. Och där den centrala lögnen som vanligt var att alla tillsammans skulle ”solidariskt, jämlikt och rättvist” vara med och äga allt i samhället. Men i praktiken gick det totala ägandet över till staten, dvs partiledningen/sektledningen, vilket givetvis också innebär i praktiken att den socialistiska partiledningen/sektledningen även ”äger” samtliga enskilda individer. Det är alltså inte så konstigt att MR inte är så populär bland äkta socialister, och andra liknande sekterister, eftersom det går emot deras ambitioner.

Här följer ett exempel på varför jag de senaste ungefär 15 åren har valt att hjälpa till och jobbat ideellt och volontärt för MR.

OM KKP:s organhandel i Kina.
Kinesiska kommunistpartiet KKP är en äkta socialistisk sekt som består av ungefär 50 familjer som äger allt, precis allt, genom att äga alla.
Och ett vidrigt exempel på detta totala ägande av människor är den mycket lukrativa men ljusskygga organhandeln.
En organhandel där dödssjuka patienter som är i desperat behov av ett nytt hjärta, lever, njure eller någon annan kroppsdel som går att transplantera, och som kommer med en väl tilltagen summa pengar, kan köpa sig exempelvis ett påtagligt friskt hjärta som kanske inte ens varit nedkyld under transporten in till operationssalen. Eftersom hjärtat kanske strax innan har opererats ut ur ”organdonatorn” i salen bredvid.

När KKP har fått frågan från västländer om hur det ens är möjligt att så många tiotusentals (troligen hundratusentals) transplantationer har kunnat äga rum under senaste dryga 20 åren och vilka alla dessa organdonatorer är så har KKP bara svarat att det är ifrån dödsdömda fångar. (detta är bland dom få gånger som KKP inte ljuger, eftersom det uppenbarligen är en dödsdom att få sitt hjärta bortopererat).

Och detta är en av anledningarna varför den högst fredliga qigong och självkultiveringsmetoden Falun Gong helt plötsligt blev totalförbjuden i Kina juli 1999.
Att utöva Falun Gong, som är den kraftfullaste formen av qigong, innebär exempelvis att inte dricka alkohol, röka, knarka eller på något annat sätt förgifta sin kropp utan istället hålla sig frisk genom att rena sin kropp, stärka hälsa och till sinnet bli mer harmonisk. Innan Falun Gong plötsligt blev totalförbjuden så utövade mer än 100 miljoner kineser helt öppet ute i samhället, ofta då ute i parker och på torg. Kinesiska tidningar, radio och television (som alla är totalt kontrollerad av KKP) redovisade öppet hur stor och framgångsrik denna qigongmetod blivit runt om i landet och hyllade den för sin förmåga att stärka hälsan och andra positiva effekter för det kinesiska folket. Exempelvis redovisade kinesiska hälsomyndigheterna öppet att sjukvårdskostnaderna sjönk påtagligt i hela landet ju fler som utövade Falun Gong. Till och med relativt högt uppsatta medlemmar av KKP utövade Falun Gong, vilket kan tas som ett kvitto på att ingen ens tänkte tanken på att Falun Gong skulle ha något med politiska ambitioner att göra (vilket alltid varit mycket känsligt för KKP). Inte heller trodde någon att Falun Gong skulle vara någon form av kollektivistisk obskyr sekt med någon avskyvärd och ondskefull agenda (dvs såsom KKP faktiskt själva alltid har varit). Istället visste alla som kände till Falun Gong att det på en grundläggande nivå helt enkelt kan beskrivas som en personlig träningsform som är helt öppen och kostnadsfri för alla. Och då en slags fysisk och mental träningsform som utgår ifrån dig som enskild individ att utöva denna metod endast utifrån din egen fria vilja. Och som alltså inte är i någon kollektivistisk organiserad form som kräver att du måste ansöka och sedan bli godkänd för att utöva. Eller att utövningen och kultiveringen skulle ske kontrollerat i en grupp underställd någon godkänd ledare som visar rörelserna och berättar den ”rätta tolkningen” av kultiveringen. Inte heller finns det något medlemsregister eller krav på någon medlemsavgift. Du kan alltså helt ensam lära dig övningarna genom att kolla den fria instruktionsvideon på internet och tanka ner och läsa och studera alla böcker och texter helt gratis utan att någonsin behöva ha med någon annan utövare att göra, dvs om du inte vill det.

Så när totalförbudet plötsligt kom i Kina och dom påtagligt översvallande lögnerna (exempelvis politiska ambitioner, sekterism och andra helt absurda lögner) om Falun Gong började spridas av KKP så stod i princip hela Kinas befolkning i chock och alla undrade vad det var som egentligen hände.

Om jag enligt min egen förståelse försöker mig på att måla upp en motsvarande liknelse i Sverige för att påvisa hur märklig och absurd situationen blev i Kina så är det som om Sveriges enade riksdag plötsligt går ut med att en ny grundlag är antagen som totalförbjuder samtliga människor i Sverige att exempelvis spela golf, och att alla golfbanor måste omedelbart förstöras och du får inte heller äga eller ens inneha golfklubbor. Till och med så totalförbjuden så att du inte heller får skriva eller ens prata om golf, eftersom allt som har med golf att göra är enligt den enade riksdagen både ”extremt farlig för vår demokrati” och att ”Sverige kommer lossna från jordens yta och sväva ut i rymden”. Alltså en helt absurd situation.

Efter totalförbudet i Kina är det alltså tiotusentals (troligen hundratusentals) utövare som arresterats och sedan ”försvunnit” i fängelserna och arbetslägren sedan förföljelsen började 20:e juli 1999, och som faktiskt pågår ännu idag. Detta är ett vidrigt exempel på hur den äkta socialistiska sektledningen äger sin egen befolkning och gör vad dom vill med sina ”ägodelar”.

OM det bästa jag gjort i mitt liv.

Det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv är att börja utöva Falun Gong. När jag nu (början av maj 2023) skrivit färdigt denna text så har jag utövat i ungefär 5 år.

Kort info om Falun Gong (eller Falun Dafa) beskrivet enligt min egen förståelse på min nuvarande nivå.

Qigong och självkultiveringsmetoden Falun Gong innebär att göra qigongövningar och att ständigt självkultivera sig uppåt genom att studera trossystemet Dafa. Och då studera genom att lära sig att förstå och följa dom grundläggande universella principerna: Sanning, Godhet och Tålamod. Att tålmodigt kultivera upp ditt medvetande och din tankevärld med sanning och godhet gör dig mer harmonisk, lugn och stabil. Helt enkelt gör dig till en bättre människa. Läran om Dafa kommer ur den urgamla Buddha-läran. Noteras ska att även dom endast några tusen år gamla och nuvarande religionerna Buddhism, Kristendom, Judendom (på högre nivåer) också kommer ur Buddha-läran och är alltså inte i någon konflikt med Dafa. Och all sann god tålmodig kultivering utgår endast ifrån din egen vilja att kultivera dig själv uppåt till din egen upplysning.

Vi är alla olika individer med olika förutsättningar, uppväxtmiljöer, erfarenheter, kunskaper, förståelser, intressen, åsikter och inställningar till allt mellan himmel och jord vilket gör att självkultiveringen som är individuell kräver olika mycket tid och ansträngning av oss. Du måste inse att endast du kan gå din egen väg i din egen takt för att kunna hitta dina svar på dina frågor. Du ska alltså själv upptäcka, bli medveten, inse och förstå för att kunna hitta vägen till din upplysning. Du kan inte tvinga någon annan och ingen annan kan tvinga dig, utan det är endast du som kan kultivera dig själv om du själv vill det. Allt detta och mycket mer går att läsa om, helt gratis, i huvudboken Zhuan Falun som fritt kan laddas ner från hemsidan ”falundafa.org”, där även mer info finns om övningarna.

Självkultivering är att släppa destruktiva fasthållanden, exempelvis avundsjuka. (OBS beskrivet med min förståelse på min nuvarande nivå.) Att vara avundsjuk är ju något som uppenbart hindrar dig från att vara en harmonisk människa. Även om du kan tycka att avundsjuka bara är en tanke, eller kanske bara en tillfällig känsla i ditt huvud, och därför inte är så allvarligt och alltså inte något du behöver bry dig om, om du är avundsjuk eller inte, så är det ändå något som bara är destruktivt, både för dig själv och i värsta fall även för din omgivning.

Vi är alla olika och har olika förutsättningar och intressen. Exempelvis kan en person jobba hårt och länge och spara ihop pengar för att personen har ett intresse av att exempelvis köpa en ny fin bil. Om du då blir rejält avundsjuk när personen kommer med sin nya fina bil så är det faktiskt du som har ett rejält problem. För om du inte reflekterar över sanningen att personen tålmodigt har jobbat hårt och länge för att till slut ha råd att köpa bilen så har du bristande, eller i värsta fall obefintlig, empatisk förmåga, dvs någon grad av psykopati. Vilket samtidigt betyder att du även har bristande eller obefintlig tolerans och godhet i ditt hjärta. Och en dålig tanke kan i nästa steg leda till en dålig handling. Avundsjuka är allvarligare än vad man först kan tro.

Om du istället vill bli en bättre människa och kultivera dig uppåt så måste du träna dig på på att vara alert i tanken när något händer som skulle kunna göra dig avundsjuk. Alltså för att i första steget lyckas upptäcka och bli medveten att du kanske blir avundsjuk, exempelvis när någon kommer med en ny fin bil. För att i nästa steg inse och ha förståelse att bilens ägare exempelvis har jobbat hårt och länge för att kunna köpa sin bil. Även inse att du alltid måste kunna acceptera och respektera vem andra människor är, vad dom äger eller innehar och att andra människor har andra förutsättningar och intressen än vad du själv har. Även inse att du själv kanske också har förutsättningen att köpa en ny fin bil om du har nog med intresse av att jobba hårt och länge, samtidigt som du inte kan köpa någonting annat som är dyrt. Och med allt sammantaget verkligen förstå att du inte ska vara avundsjuk. Och om du under en längre tid lyckas upptäcka, bli medveten, inse och förstå din egen avundsjuka så kan du på detta sätt rensa ut detta destruktiva fasthållande. Det kanske inte är helt lätt och det kan ta lång tid men det behöver inte vara konstigare än så att kultivera sig själv uppåt längs vägen till upplysning. Avundsjuka är ett vanligt mänskligt fasthållande som är helt onödig och bör kultiveras bort.

OM lite historik om hur det började för min del.

På 90-talet brukade emellanåt en av mina gamla kompisar komma från Göteborg till Stockholm och hälsa på och sova över hemma hos mig i Midsommarkransen. Denna kompis lärde jag känna redan på högstadietiden i Vittangi (som är grannby till Masugnsbyn där jag är född och uppvuxen) och honom har jag alltid betecknat som en väldigt lugn, god och harmonisk människa. Vid ett tillfälle i slutet på 90-talet när han kom och hälsade på så lade jag märke till att han faktiskt var påtagligt mer lugn, mer god och ännu mer harmonisk. Jag som knappt trodde att det var möjligt att han kunde bli ännu mer lugn, god och harmonisk än vad han redan var frågade honom rakt ut vad det är som har hänt. Han svarade att han börjat utöva Falun Gong. Jag kunde själv där och då konstatera att denna form av qigong uppenbarligen är något speciellt. Han började berätta om vad Falun Gong (Falun Dafa) innebär i stort och smått. Mycket lät redan då intressant av vad han berättade, men under denna tid i slutet på 90-talet jobbade jag extremt mycket och hade sällan eller aldrig tid att läsa några böcker eller engagera mig i något annat än jobb. Åren gick och när vi emellanåt sågs så fortsatte han att berätta mer och mer om Dafa och som lugnt, vänligt och tålmodigt insisterade på att huvudboken Zhuan Falun är verkligen värd att ta sig tid till att läsa.

Zhuan Falun är allomfattande och tar upp mänsklighetens riktigt stora frågor och ger en förklaring till meningen med ”livet, universum och allting”. Mycket intressant tänkte jag varje gång men jag ska läsa boken senare när jag har bättre med tid. Och vid olika tillfällen träffade jag även hans kompisar som också var utövare. Även om dessa personer kunde ha olika karaktärer, egenheter och personligheter så insåg jag att alla, i stora drag, också var väldigt lugna, goda och harmoniska som människor. Människor som helt enkelt var trevliga att ha att göra med. Och nästan alla av dessa kompisar till min gamla kompis ställde samma fråga till mig; Du har väl läst boken Zhuan Falun?

Vilket år det nu var, men jag gissar på 2006, så fick jag frågan om att hjälpa till med råd och tips om hur man filmar och ljussätter en dokumentärfilm, eller åtminstone en intervju, som skulle handla om KKP:s organhandel som då hade börjat uppdagas mer och mer runt om i världen. Jag var ju själv inte utövare vid den här tiden och hade ännu inte läst Zhuan Falun men med min liberala politiska inställning hjälper jag gärna till med ”antisocialistisk verksamhet” som exempelvis kan vara att avslöja vad äkta socialism kan innebära. Nu började jag lägga märke till vilket engagemang min kompis och andra utövare hade när det kom till medieproduktion även om nästan alla dessa personer inte hade någon som helst bakgrund eller kunskap när det kommer till att filma, ljussätta, ljud, bildspråk, journalistik, redigering mm. Och det här engagemanget var ovanligt eftersom det var ett genuint engagemang som verkligen kom från hjärtat, och som var något som jag inte kände igen från TV-branschen som jag vid den tiden i över 10 år själv hade jobbat i, och då ska tilläggas att jag under dessa år i branschen hunnit med att göra väldigt mycket och många olika slags produktioner.

Några år senare, 2009, när jag lärt känna fler utövare får jag frågan om att hålla ett föredrag en timme eller kanske två om hur man jobbar som TV-fotograf, hur man jobbar snabbt och effektivt, hur man löser problem, och då specifikt med nyhetsproduktion som kräver snabbhet. Flera svenska utövare hade vid den här tiden börjat försöka göra nyhetsreportage åt TV-stationen NTD i New York. Till saken hör att jag redan jobbat åt SVT-utbildning, i olika yrkesroller, så att hålla föredrag och kurser var inget nytt för mig. Jag blev erbjuden pengar för att hålla detta föredrag men då hade jag ju redan börjat inse hur engagerade, hur osjälviska och hur uppoffrande vissa utövare var i att jobba ideellt för att avslöja ondskan bakom KKP. Jag visste direkt när jag blev tillfrågad att om jag skulle ta emot pengar för detta föredrag skulle jag skämmas resten av mitt liv. Istället sa jag att om jag blir bjuden på lunch och fika så kan jag stå och tjata hela dan. Och visst blev det nog nästan hela dan.

OM en övernaturlig händelse.

Året efter 2010 blir jag återigen inbjuden att hålla föredrag, då i ett större och mer organiserat sammanhang med fler utövare och med andra föredragshållare. Och denna gång är jag med om något som jag då beskrev som en plötslig övernaturlig händelse, något som jag då inte kunde förklara för någon annan eller inte ens åt mig själv.

Innan jag beskriver mina upplevelser, av övernaturliga händelser eller ett lite diffust mentalt tillstånd man befinner sig i över längre tid, och min förståelse av dessa upplevelser och tillstånd, så vill jag nämna att det inte är helt lätt att göra detta utan att tvivla på sig själv på flera olika sätt. Jag som utövare vill ju hålla mig till sanning-godhet-tålamod och i det här fallet när jag skriver vill jag främst vara sanningsenlig. Även om jag har ambitionen att vara sann så måste jag ju ändå fundera på om bilden jag beskriver, eller åtminstone försöker beskriva, verkligen blir riktigt sann för den som läser min text. Svårigheten är till att börja med att själv vid den aktuella tidpunkten, eller över längre tid, lyckas tolka vad det egentligen är för upplevelse eller tillstånd man befinner sig i. Alltså att lyckas inse och förstå vad det är som egentligen händer. Sedan kommer ju alla tankarna, funderingarna, grubblerierna, teorierna och framförallt tvivlet efteråt som ifrågasätter om man verkligen har tolkat upplevelserna och tillstånden rätt eller om man har missat något väsentligt. Och nu efter ett antal år efter vissa av dessa händelser och tillstånd så är det, åtminstone för mig, inte helt lätt att komma ihåg exakt allt som man var med om då, och hur man strax efteråt grubblade över detta, och vad man till slut kom fram till, om man nu ens kom fram till någon konkret förståelse. Sist kommer den stora svårigheten att nu i efterhand lyckas sätta ord på allt detta diffusa/märkliga/konstiga så beskrivningen av upplevelserna och tillstånden blir något så när begriplig för någon annan än mig själv. Speciellt svårt blir det ju när jag samtidigt ifrågasätter mig själv om jag verkligen har förstått rätt och sedan minns rätt allt detta.

På förmiddagen när föreläsningarna kommit igång sitter jag i lugn och ro med alla andra och lyssnar på dom som håller sina föredrag. Plötsligt känner jag inom mig en enorm värme, en slags hetta, en enorm energi, som kommer från ingenstans och dyker upp på bara några få sekunder. Svetten börjar lika fort att bara spruta helt kopiöst. Jag som tränade boxning under gymnasietiden vet ju hur det är att svettas kopiöst, men att det då kräver väldigt hård och intensiv träning under minst 5 minuter. Nu sitter jag stilla på en stol i en lokal som möjligen är lite varm och kanske lätt kvav men absolut inte med den enorma värme jag känner inom mig. Och jämfört med att sitta i en bastu är det att värmen träffar din hud och går in i dig men här kommer värmen inifrån. I denna konkreta och påtagligt konstiga situationen blir jag ändå inte orolig eller rädd för att det skulle vara något slags akut sjukdomstillstånd jag hamnat i. Och detta är något som jag helt säkert aldrig har varit med om tidigare. Jag börjar titta mig omkring och undrar vad det är som egentligen händer. Men alla runt omkring sitter bara lugna och helt oberörda och lyssnar på föreläsningen. Efter kanske bara en halv minut känner jag att mina kläder är helt genomblöta, ungefär som när man ställer sig i duschen med kläderna på. Efter ungefär en minut (tror jag att det var) upphör värmen och svettandet lika fort som det började. Jag sitter en lång stund helt genomblöt och bara försöker förstå vad det var som hände. Vad är detta jag just har varit med om? Min gamla kompis hade ju tidigare berättat om Dafa:s kraft och energi, men vid det här tillfället var jag inte kapabel att ta åt mig den insikten. (noteringar om detta tillfälle kommer längre fram i texten)

OM när livet står stilla.

Efter ytterligare en tid när livet har rullat på som vanligt med arbetet inom TV-branschen och övrig tid med diverse intressanta aktiviteter, engagemang i olika föreningar, bra kompisar, inspirerande resor, god indisk mat, sitta timmar på något bra kafé och lösa sudoku och liknande sysselsättningar som gör livet trivsamt att leva så känner jag ändå lite vagt att något slags diskret tyst tomrum har sakta och smygande under en svårbestämd tid vuxit inom mig. Fast livet är till synes helt okej så känns situationen ändå främmande. Och efter ett tag inser jag att mitt liv har stått på något slags diskret vänteläge och har troligen gjort det under ganska lång tid. Om jag försöker mig på en liknelse så blir det som en konstig situation där du kommer på dig själv stå och vänta vid en busshållplats. Men du vet inte vilken buss du ska ta. Och du vet inte varför du har stått och väntat vid busshållplatsen eftersom du varken vet vart du ska åka eller varför. Och du kan inte ens komma på någon anledning alls varför du skulle åka någonstans, men du har ändå stått där vid busshållplatsen och väntat på någon buss som inte verkar komma. Alltså en konstig situation. Jag inser någonstans i mitt inre att det är något väsentligt jag har missat, inte tagit tag i, glömt bort att göra, inte förstått att göra eller något liknande. Hur som helst så är det något väsentligt som jag nog borde ha gjort för länge sedan. Men jag kan vid den tiden inte sätta fingret på vad det är, utan bara konstatera att det pågått under en längre tid. Börjar då även känna en svag inre irritation och frustration över att detta diskreta tysta tomrum har börjat störa mig lite i att kunna fokusera och koncentrera mig på att göra någonting kreativt, både på arbetstid och fritid. Även att göra alla saker som jag vanligtvis brukar tycka är kul, intressant och som får tiden att gå fort. Inte ens alla saker som jag sett fram emot att göra, känns nu inte riktigt fullt lika relevant eller meningsfullt längre.

Givetvis funderar jag på om det bara är jag, vid den här tiden i 40-års åldern, som har fått någon mild form av inre ålderskris, och det kanske i kombination med att jag ännu inte sprungit på ”kvinnan i mitt liv” som skapat detta diskreta tysta tomrum. Men vid den här tiden när jag är i 40-års åldern så har jag redan sett igenom illusionen och kommit förbi det mesta av det romantiska tramset. Inte så att jag har blivit negativ emot kvinnor utan bara fått insikten, att med eller utan kvinna, så är det ändå ingen annan än jag själv som kan leva mitt eget liv med allt vad det innebär, på samma sätt som att alla andra måste leva sina liv. Det diskreta tysta tomrummet har bara med mig själv att göra. Det är ingenting som kommer utifrån. Så efter långt grubblande och när allt kommer omkring så känner jag mig egentligen helt lugn och stabil med mig själv, med vem jag är, med vad jag gör och har gjort i mitt liv, även lugn med mina medmänniskor, mitt jobb, mina fritidsintressen, mitt boende och min omgivning och i stort sett allt annat. Det är bara frågan vad det är jag ska göra eller redan borde ha gjort som är frågetecknet. Och jag konstaterar att livet fortsätter rulla på som vanligt, men jag står stilla. Helt stilla.

OM när livet börjar gå framåt.

Tror det var sen vår eller tidig sommar 2011 som jag till slut kom fram till att jag måste lära mig övningarna och läsa Zhuan Falun. Har sedan ungefär tio års tid, när min gamla kompis började berätta om Dafa, tänkt att jag vid lämpligt tillfälle ska läsa boken och prova qigong-övningarna för att fullt ut begripa mig på vad Falun Gong handlar om och förstå bättre vad min gamla kompis har pratat om i alla dessa år och som varit intressant att lyssna på. Har haft både boken och en DVD med övningarna hemma i bokhyllan under några års tid, men av någon lite underlig diffus anledning vill tydligen det där lämpliga tillfället inte dyka upp. Varje gång det inte varit någon intensiv jobbperiod och jag haft lite bättre med tid så har jag känt något slags inre diffust motstånd till att ta upp och börja läsa boken, fast jag egentligen vill läsa den. Vid några tillfällen kommer jag på mig själv att jag istället börjat läsa någon helt annan bok jag har i traven med olästa böcker, när jag faktiskt tänkte att jag skulle börja med Zhuan Falun. Eller så händer plötsligt något helt oväntat som gör att jag inte kommer igång, något som för stunden verkar vara viktigt och brådskande att ta hand om, men som senare visar sig egentligen inte vara speciellt viktigt eller brådskande. Och efter att detta lite diffusa och märkliga motstånd har hänt ett antal gånger under några års tid så börjar jag tycka att det inte bara är lite märkligt, kanske inte heller extremt märkligt, utan bara kort och gott märkligt. När jag då inser att denna diffusa märklighet blivit något slags negativt mönster som upprepar sig om och om igen så börjar jag bli irriterad över detta. Trivs inte alls med att uppenbarligen inte lyckas göra vad jag vill, något som inte har med något eller någon annan att göra än mig själv, och som handlar om att göra något så alldagligt som att läsa en bok. Hur svårt kan det vara? Det här händer under dom åren jag ser att livet rullar på, men att jag står helt stilla. Så sena våren eller tidiga sommaren 2011 bestämmer jag mig för att helt enkelt strunta i det märkliga motståndet och sätta igång. Och det är det här som gör så att livet börjar gå framåt igen, något som jag inte inser direkt under denna tidsperiod utan långt senare.

OM när jag börjar öva.

Jag har vid något tidigare tillfälle fått en snabb genomgång av qigong-rörelserna. Tittar nu på DVD:n och lär mig bättre hur dom ska göras, i vilken ordning och i vilken takt. Börjar även åka ut till Vasamuseet på Djurgården där jag hört att en grupp exil-kineser står och övar varje söndagsförmiddag på gräsmattan utanför entrén till museet för att visa kinesiska turister att Falun Gong faktiskt existerar utanför Kina, även om KKP har ljugit att det absolut inte finns utomlands. Och att visa att det uppenbarligen inte är olagligt i Sverige att utöva, inte ens olagligt ute på offentlig plats vid turistställen. De kinesiska turister som går förbi tittar ibland chockade med stora skrämda ögon men oftast tittar dom bort med en stel min och låtsas inte ha sett vad dom just har sett, eftersom alla kineser vet att det är totalförbjudet i Kina och att många utövare i Kina har försvunnit efter att dom blivit arresterade. Gruppen som övar vid Vasamuseet är oftast mellan 8-10 personer. Jag känner ingen av dessa som är där. Ställer mig längst bak så jag kan studera och lättare följa med hur kineserna gör övningarna. Jag som tidigare tränade boxning vet hur viktigt det är att hitta balansen och hitta rytmen i kroppen för att kunna vara avslappnad och följa det naturliga. Har redan förstått att andra övningen är väldigt jobbig i början när man ska lära sig övningarna. Denna övning kallas ”stå som en pelare” där du i första position står stilla i ungefär 7 minuter hållandes armarna framför dig i en cirkel. Redan efter 3-4 minuter känns det som om armarna ska ramla av, åtminstone känns det så för mig. Efter ungefär 5 minuter blir det outhärdligt. Hade i min enfald inbillat mig att jag som gammal boxare borde ha relativt bra fysisk uthållighet, men kunde bara konstatera att det inte gäller i denna situation. I början orkar jag inte hålla i 7 minuter utan måste släppa ner armarna till nästa position. Men jag inser att det är väldigt bra att öva i grupp så man verkligen kan pressar sig till att orka så länge som möjligt. Min gamla kompis och dom andra utövarna som jag lärt känna har berättat att när det kommer till qigongövningarna så är vi alla olika, att vi alla har olika förutsättningar, känner på olika sätt om det är svårt eller inte, om det är jobbigt eller inte, eller om det tar ont eller inte osv. Och att det tar olika tid innan du kanske börja känna av dom olika krafterna som börjar fara runt i kroppen, dvs om du har förmåga att känna av några krafter alls. För min del kände jag i början, och då speciellt andra övningen, att den var väldigt plågsam. Och vid dom andra övningarna kände jag, som kontrast, ingenting alls. Men som gammal boxare vet jag att det tar tid att öva in sig på nya rörelser och jag hade bestämt mig att jag ska ge Falun Gong en ärlig chans. Olika former av qigong har ju kineserna tränat i minst 5000 år så det är ju ingen nypåkommen företeelse. Och just dessa qigong-rörelser är ju egentligen inte speciellt svåra och komplicerade som kräver att du ska vara någon slags balanskonstnär eller elitgymnast. Alla kan lära sig att göra dessa övningar.

OM när insikter vänder på himmel och jord.

Men efter en tid när jag övat hemma några dagar i veckan med DVD:n och söndagarna ute vid Vasamuseet så börjar jag inse att vissa negativa tankar börjat bli ovanligt starka inom mig. Och då negativa tankar som för mig är lite för uppskruvade och överdrivet kraftiga utan någon direkt synbar och förklarlig anledning, och som känns lite märkliga, obekanta och främmande. Jag har en teori att det bara är jag som har blivit mer och mer bekväm med åren och därför känsligare för vad jag tycker om eller inte tycker om. Men den teorin håller inte. För om jag exempelvis går ut och röjer sly i skogen, skottar ett dike eller bara går på en promenad så vet jag ju att det alla gånger är mycket bekvämare att stanna inne och ligga på soffan. Och visst kan jag när det regnar ute vilja ha det bekvämt inne på soffan men det är ju ändå inget som hindrar mig att gå ut och göra något jag vill göra. Så det blir ju ännu mer konstigt när dessa starka negativa tankar nästan bara uppkommer när jag står och övar med dom andra ute vid museet, även när det är varmt och skönt väder och det är något jag faktiskt vill göra. Jag blir lite förvånad när jag kommer på mig själv stå och tänka att övningarna är extremt jobbiga och krävande, och speciellt att andra övningen skulle vara direkt outhärdlig och ytterst plågsam, vilket den ju egentligen inte är. Tänker även att alla andra övningar känns överdrivet långtråkiga och tiden verkar nästan aldrig ta slut. Tankarna kommer och går och jag börjar frågar mig själv: Vad är det jag har gett mig in i, har jag inget roligare att göra, vad pysslar jag egentligen med, det här var nog ingenting för mig osv osv.

Men dessa överdrivet starka negativa tankar går över en gräns när jag kommer på mig själv stå där och tänka att människor som går förbi kanske tycker att jag ser löjlig ut, ser ut som ett pucko, ett fån, en tönt när jag står där och övar. Och med just dessa negativa tankar går jag över en inre gräns som jag inte ens visste fanns, och därmed inte heller trodde var möjlig att gå över. Genom vuxenlivet har jag vanligtvis ansett mig själv ha bra självkänsla och relativt bra självförtroende och har därmed kunnat känna mig lugn, sansad och mentalt stabil. Jag är en gammal boxare. Jag är över 40 strecket. Jag är säker i mig själv. Jag skiter FULLKOMLIGT i vad någon annan tycker om hur jag ser ut. För mig är det helt naturligt att alla får tycka precis vad dom vill, samma som att jag tycker vad jag vill. Men att jag skulle ändra på mig, anpassa mig, ändra på mina beslut efter vad någon (vem som helst) som råkar promenera förbi skulle eventuellt/kanske/möjligen tycka och tänka om hur jag ser ut existerar inte på min världskarta. Och speciellt inte existerande på min världskartan nu efter att tonåren för länge sedan hade passerats och jag började med boxning som noggrant rensade bort alla sådana osäkra, oroliga och helt meningslösa tankar.

Nu inser jag klart och tydligt att alla dessa överdrivet starka negativa tankar jag har i mitt huvud egentligen inte är mina egna tankar. Alltså någon annans tankar finns inne i mitt huvud. Min vanliga självbild av mitt eget jag som människa, min tankevärld, min begreppsvärld vänds uppochner i och med detta. (Men min bild av livet, universum och allting har egentligen inte påverkats speciellt mycket.) Hur går det till och hur är det ens möjligt att dom tankar jag har i mitt huvud inte kommer från mig själv, utan istället kommer någon annanstans ifrån. Det här är ju absurt, stolligt och helt omöjligt enligt min vanliga självbild. Men nu gäller inte min vanliga självbild längre. Innan jag gick över den här gränsen tyckte jag att det var nog så märkligt att jag som tränat boxning stod där och hade känslan av att qigong var så jobbig, krävande och delvis plågsam. Att träna boxning är faktiskt bland den mest krävande, intensiva, hårda och direkt plågsamma träningsformen som finns. Minns när jag tränade boxning att jag vid några tillfällen kunde köra så hårt så att jag började spy. Och efter att ha spytt färdigt fortsatte jag träna en halvtimme till. Att jag då står och tänker att qigong-rörelserna skulle vara outhärdliga på något sätt stämmer ju inte alls. Givetvis kan ju dagsformen, väder och vind påverka en att känna något lite positivt eller lite negativt från den ena dagen till den andra som i vilken annan träningsform som helst. Men dessa överdrivet starka negativa tankar, om vad någon annan kanske tycker och tänker, var absolut inte mina egna. Vet inte om det egentligen går att säga att tankar kan vara direkt övernaturliga, men dessa var för mig absolut inte mina egna naturliga tankar.

Nu kommer ju den väsentliga frågan hur jag själv kan tro på detta, hur jag kan acceptera denna omtumlande insikt, som just en insikt, istället för att bara avfärda allt detta som hjärnspöken, tillfällig sinnesförvirring, fantasifullt svammel eller någon annan ursäkt som är lätt att ta till. Detta är det jag menar med varför ”..min bild av livet, universum och allting egentligen har inte påverkats speciellt mycket.” eftersom jag var med om en väldigt speciell händelse i Thailand 2004. (kommer mer om detta längre fram i texten.)

OM tankar och luriga känslor.

Jag ska kortfattat, och på så enkelt sätt som möjligt, försöka beskriva min förståelse av människans tankar, tankeprocesser och känslor. Och då ska ju erkännas att detta inte är ett helt lättbegripligt ämne eftersom tankar och känslor kan vara av väldigt olika karaktärer och handla om i princip vad som helst. Sedan kan det ju ibland vara svårt att upptäcka och inse var gränsen går mellan en tanke och en känsla. Min förståelse av det första och grundläggande steget är följande: Det vanliga är att du läser, lyssnar eller ser något som du uppmärksammar eller upplever som intressant på något sätt och som då skapar dina tankar kring detta och som i nästa steg kanske även skapar känslor. Eller att du får fram tankar från en upplevelse som kommer ur minnet av vad du har läst, lyssnat eller sett tidigare. Tankar som antingen bara blixtrar förbi, eller blir till lättare funderingar och som sen kanske fortsätter i djupare grubblerier. Och då tankar där kanske skapade känslor senare blir mer eller mindre inblandade, beroende på vad det handlar om. Det blir ju inte så mycket känslor inblandade om du funderar på hur du lättast ska byta oljefilter på bilen eller snickra ihop en friggebod jämfört med att gå på bio och kolla exempelvis en romantisk film, som egentligen bara är en lek med känslor.

Nästa steg efter dessa tankar, eventuellt med känslor inblandade, är att det kanske får dig att göra någonting. Vilket kan vara allt ifrån att direkt fattar något slags beslut, ett ställningstagande eller ha en ungefärlig inställning i någon fråga. Eller avvakta och vara neutral i väntan på mer information. Eller avfärdar alltihopa som mindre relevant och ointressant.

Även dagdrömma är en slags tankeprocess som också vanligen bygger på något du har upplevt tidigare och då oftast med betoning av vilka känslor du fick av det, och som du därefter spinner vidare på med fantasin. I tankeprocessen måste du försöka vara försiktig med att blanda in för mycket känslor som kan lura bort dig på fel väg. För känslor kan ofta vara lite felaktiga eller ibland direkt falska.

Om du i någon svår komplex fråga ska fatta något slags beslut, ställningstagande eller ha en inställning så är min förståelse att känslor ofta kan kännas vara som en snabb effektiv genväg, men som istället ofta får dig att gå vilse. Och det till skillnad från att ta sig tid att verkligen fundera igenom den svåra komplexa frågan för att kunna hitta vad som är mera rimligt, mera sannolikt och till slut förhoppningsvis komma fram till vilken väg som är rätt. Du måste alltså med dina tankar kultivera dig själv till din upplysning, istället för att blint följa känslorna som kan leda dig ut på irrvägar. Denna min enkla förståelse är alltså på min nuvarande kultiveringsnivå, en nivå som jag hoppas kunna höja i framtiden så jag kan få en djupare förståelse.

OM när det bli mycket mycket konstigt.

När jag då gick över denna inre gräns och insåg att dessa starka negativa tankar faktiskt inte var mina egna tankar. Alltså inte kom från mitt eget medvetande, inte från mitt eget jag. Utan tankar som något, någon eller kanske några andra placerar in i mitt medvetande. Och som ska ge mig en falsk känsla av att det var jag själv som tänkte dom, för att kunna försöka påverka mig till att ändra på mina beslut. Denna insikt var mycket mentalt omtumlande. Att använda ordet konstigt räcker inte till på långa vägar för att beskriva denna insikt. Mega-konstigt, Giga-konstigt eller ”Konstigt i kubik” kanske ger en mer rättvisande beskrivning. Fullt normalt om du läser, ser eller hör något som skapar tankar men att tankar i ens huvud kan komma från någon annan utifrån, är ju utan tvekan konstigt i kubik. Givetvis kom ju tvivlet med funderingarna om att jag har tappat greppet om tillvaron, tomtar på loftet, inte alla getterna hemma osv. Och visst funderade jag vid något tillfälle om det bara är jag som är gediget korkad. Eller att jag kanske behövde söka professionell hjälp för någon slags plötslig mental störning.

Och visst kan man kalla det en mental störning, men en störning som kommer från någon annan utifrån som har ett intresse av att försöka påverka mig och mina beslut. När detta händer, när jag får denna mycket konstiga insikt som jag överhuvudtaget inte trodde var möjlig, blir jag ju först omtumlad men ändå vet jag att jag faktiskt bara har tagit ett kliv framåt i livet. Alltså ett kliv framåt på min egen kultiveringsväg. Jag kan fortsätta vara lugn och stabil med mig själv och bara acceptera denna insikt och låta den komma in i mitt medvetande där jag i lugn och ro kan vrida och vända på den, exempelvis fundera på vem och varför någon annan har intresse av att försöka påverka mig och mina beslut. Alltså en insikt som jag inte behöver vara rädd för eller behöver förneka, slå ifrån mig eller stöta bort hur konstig den än är. En anledning varför jag kunde acceptera denna konstiga insikt kommer från en händelse jag var med om i januari 2004 som jag beskriver som en övernaturlig händelse och som ändrade mitt liv. Det ändrade mitt liv eftersom jag då fick reda på att det tydligen fanns ett intresse av att jag skulle få fortsätta vara vid liv. Men den händelsen ska jag återkomma till senare. Den största och helt avgörande anledningen varför jag kunde acceptera denna insikt är för att ungefär samtidigt som jag började lära mig övningarna så började jag även läsa boken Zhuan Falun.

Nu kan jag inte, eller ska nog inte ens försöka, berätta exakt vad som står i Zhuan Falun som läraren (eller mästaren) Li Hongzhi har skrivit som gjorde mig medveten om mitt eget medvetande, om tankar, om känslor och exempelvis om vad karma betyder, eller kan betyda. Det jag läser i boken om Dafa och vad jag sedan lär mig, får mig att förstå, behöver kanske inte ha så mycket att göra med vad exempelvis du skulle lära dig och förstå när du läser boken. Vi är alla olika och på olika nivåer. Sedan när vi läser boken en gång till och verkligen funderar på vad vi läst så kommer vi båda att lära oss olika nya saker som ingen av oss såg och insåg när vi läste boken tidigare.

Jag har läst ett antal böcker genom mitt liv. Vilken typ av böcker, och om dessa anses vara många eller få, är ju alltid väldigt relativt i jämförelse med vad någon annan har läst. Och det säger ju egentligen ingenting om vad jag har lyckats ta till mig och fått grepp om. Exempelvis har jag läst igenom Bibeln en gång, både gamla och nya testamentet, men det betyder ju inte att jag har lärt mig och förstått allt vad judendomen och kristendomen innebär i detalj. Vissa bitar fick jag bättre koll på och vissa bitar kände jag redan till sen tidigare. Sedan var det vissa bitar som för mig var mer eller mindre obegripliga och mystiska och som bara lämnade mig med väldigt många frågetecken. Samma som för Bibeln som andra vida omfattande böcker så betyder det ju inte att det är bokens fel att jag inte har dom förkunskaper, mognaden och insikterna som kanske krävs för att kunna ta till sig, begripa och förstå hela boken. Och är det en lite mer komplex bok, som exempelvis Bibeln, som både är högtflygande och djuplodande samtidigt, så är det ju inte så konstigt att du helst bör ta dig tid att läsa om den igen flera gånger för att riktigt hinna tänka igenom och förstå vad som faktiskt står i boken, vad hela budskapet är eller kan vara. En av mina morbröder har sagt att det är när du läser igenom Bibeln tredje gången som den börjar bli riktigt intressant. Och de senaste ungefär 2000 åren har ju exempelvis kristna munkar och nunnor läst Bibeln om och om igen. Munkar och nunnor har alltså självkultivera sig till upplysning med hjälp av Bibeln. Sedan är det ju oftast en mycket stor hjälp om du har möjlighet att diskutera igenom en bok med någon annan som läst samma bok för att kunna jämföra olika förståelser.

Har inte räknat exakt men med lite grov överslagsräkning så är Bibeln omkring 50 gånger större i formatet än Zhuan Falun (med sina efterföljande böcker och texter). Men min uppfattning är att Zhuan Falun ändå är mer högtflygande, djuplodande och därmed mer allomfattande än Bibeln. Det är väldigt mycket mer jag lärt mig om exempelvis Jesus och kristendomen efter att ha läst det Li Hongzhi har skrivit om Dafa i Zhuan Falun och dom efterföljande texterna.

Återigen vill jag nämna att Bibeln med judendomen och kristendomen (på högre nivåer) också kommer ur den urgamla Buddha-läran och är alltså inte i någon konflikt med Dafa. Och min uppfattning är att det övergripande budskapet i Bibeln, och då främst vad Jesus predikade, är i stora drag samma som Dafa som också rättar sig efter dom grundläggande universella principerna: Sanning, Godhet och Tålamod.

OM boken Zhuan Falun.

Jag kämpar på under sommaren 2011 med övningarna och läser igenom Zhuan Falun för första gången. Denna bok är mycket speciell på många sätt. Jag hade ju från min gamla kompis hört mycket om denna bok men när jag själv läser den första gången slås jag av att den är så allomfattande med en enorm bredd, höjd och djup som ändå bitvis känns lätt och ganska alldaglig, bitvis extremt fascinerande och hänförande, bitvis lite diffus och förvirrande, men även bitvis svår och för mig obegriplig. Exempelvis obegriplig eftersom det är relativt mycket kinesisk historia och olika historiska personer som jag aldrig har hört talas om tidigare. Och vissa bitar handlar om vissa trosuppfattningar som blivit till den nuvarande religionen Buddhism och som för mig är svårt att få grepp om eftersom jag inser att jag aldrig har varit nog inläst på ämnet. Även bitvis svår när det för mig kommer vissa helt nya tankesätt, uppfattningar, begrepp och beskrivningar av olika andliga områden som jag aldrig heller har varit i kontakt med tidigare. Exempelvis vissa kinesiska ord och begrepp finns inte direkt på svenska, såsom ”Dafa”, ”Fa”, ”Xinxing”, ”Fashen” osv som jag behövde slå upp och lära mig. Även ”Zhen-Shan-Ren” som med rak svensk översättning betyder ”sanning-godhet-tålamod” har en mer omfattade innebörd på kinesiska som också tar lite tid att få grepp om. (och då är jag medveten om att jag även nu på min nuvarande nivå ännu inte fått full förståelse av alla kinesiska ord och begrepp mm.) Sedan är det vissa bitar där jag blir lite förvirrad eftersom jag inte säkert vet om vissa synsätt, tolkningar och liknande ska tolkas som allmängiltiga ur den grundläggande och urgamla Buddha-läran, eller om det är specifikt för det som blivit religionen Buddhism som startade för ungefär 2500 år sedan, eller om det är specifikt för Dafa som Li Hongzhi började lära ut 1992. Många gånger tolkar jag det som att det kanske inte spelar någon större roll var exakt det kommer ifrån, utan det är budskapet som är det viktiga. Sedan finns det lite olika beskrivningar av historiska skeenden som kan vara helt otroliga och riktigt fascinerande. Även olika beskrivningar och förklaringar av naturlagar, tider, krafter, dimensioner, partikelfysik, energier inom det tekniska och vetenskapliga området som jag tycker är riktigt intressanta och spännande, eftersom det verkligen kan ifrågasätta mänsklighetens tidigare kunskap på området. Och det är ju inte så konstigt att jag, som gick 4-årig Teknisk linje på gymnasiet, tycker att teknik och vetenskap är intressant.

OM 2011 när det tar stopp.

På sensommaren eller mer troligt tidig höst 2011 börjar det hända en massa olika saker som får mig att sluta med övningarna och lägga tillbaka boken i bokhyllan. Qigong-övningarna har, efter den konstiga insikten, i stora drag gått relativt bra under sommaren, åtminstone så långt jag kan bedöma. Och dom starka negativa tankarna har stillat sig. Jag känner ändå av lite negativa tankar och känslor mot slutet av sommaren eftersom jag är lite besviken över att jag inte känt någonting av krafterna och energierna som jag hört talas om ska kanske/möjligen/förhoppningsvis börja fara runt i kroppen, och som jag även har läst om i boken. Eftersom jag tycker att jag lärt mig övningarna relativt bra och kört på i ungefär tre månader så vill jag ju, kanske lite naivt, åtminstone inbilla mig själv att jag kommit någonstans i min utövning. Men jag känner ingenting alls. Nu hade jag redan förstått att, förutom att det kan ta tid är det så att inte alla har förmågan att känna av några krafter. Men jag är lite besviken iallafall. Att ibland vara lite besviken ingår ju i det vanliga mänskliga livet så det bryr jag mig egentligen inte så mycket om, utan är inställd på att fortsätta ett tag till. Noteras ska att känslan av besvikelse egentligen bara är ett onödigt känslomässigt fasthållande som inte hjälper dig bli harmonisk så det är något man bör försöka kultivera bort.

På början av hösten blir jag som vanligt mer och mer bokad på jobb och jag vet att det periodvis kan bli brist på tid att hinna göra övningarna. Men det som gör att det plötsligt tar stopp är när jag ska försöka läsa boken en andra gång. Jag har ju läst igenom boken första gången i början/mitten på sommaren och det var ju väldigt intressant och spännande och även om den bitvis var svår att förstå, så tyckte jag boken var till största delen ändå lätt att läsa. Och efter jag läst hade jag haft mycket att fundera på. Många tankar att försöka sortera upp i alla grubblerierna.

När jag då lägger mig ner på kvällen och tänker att nu ska det bli intressant och spännande att läsa boken igen så tar det istället stopp. Jag lyckas inte ens läsa igenom första sidan i första kapitlet. Jag hinner egentligen bara läsa några meningar innan första smällen kommer. Plötsligt känner jag någonting slår mig i pannan. Jag studsar till och undrar vad som hände. Inser att det är boken som ligger över min panna och ansikte. Kollar upp i taket för att se om det är något som har lossnat, fallit ner, träffat boken som sedan har slagit mig i pannan. Men det är ingenting som lossnat från taket. Tittar runt i rummet men ser inte någonting annat heller som kan förklara denna händelse. Ingen hård smäll men ändå en smäll. Ojdå, hoppsan, tänker jag innan jag lägger mig till rätta igen med boken ovanför mitt ansikte. Jag börjar läsa från början igen. Nu tror jag att jag kanske hinner några meningar till innan andra smällen kommer. Återigen studsar jag till och undrar vad som hände. Återigen har jag boken över mitt ansikte. Tappade jag boken i ansiktet undrade jag först. Men nu är jag medveten om att det faktiskt svartnade för ögonen innan andra smällen kom. Och jag håller fortfarande i boken. Nu kommer tanken att det måste vara sent och att jag är väldigt trött och jag därför på en kort sekund har somnat. Men det är inte speciellt sent och jag är ju inte trött. Vanligtvis brukar jag kunna läsa en hyfsat bra stund innan jag börjar känna mig för trött för att kunna koncentrera mig, vilket gör så att jag lägger boken åt sidan, släcker lampan och sover istället. Det som hände nu har aldrig hänt mig tidigare. Nu börjar jag tycka att det är konstigt i kubik igen. Och om det ändå skulle vara så att jag var för trött så jag plötsligt somnade så är jag åtminstone nu väldigt vaken. Alltså rejält vaken. Återigen lägger jag mig till rätta. Håller ett stadigt grepp om boken. Tittar hur långt jag hunnit på första sidan. Inser att jag inte har någon aning. Det är som om jag inte har läst någonting. Jättekonstigt. Börjar läsa från början återigen. Minns inte riktigt hur långt ner på sidan jag hinner läsa innan det svartnar för ögonen och tredje smällen kommer. Det är som om jag under en mikrosekund svimmar. Jag har aldrig svimmat tidigare. Där någonstans går jag över någon gräns av att riktigt kunna acceptera vad som faktiskt händer. Det har nu gått långt förbi konstigt i kubik. Har nu svårt att minnas om jag började bli orolig eller rädd, men tror att jag befinner mig i någon slags mental dimma ungefär som i någon konstig obegriplig dröm, även om jag faktiskt är klarvaken. Minns inte helt säkert men jag tror jag försökte en fjärde gång vilket gav samma resultat. Lägger boken åt sidan, släcker lampan, somnar.

Morgonen därpå när jag vaknar upp funderar jag först på mitt eget hälsotillstånd. Har jag fått någon typ av hjärnblödning eller hjärtproblem? Vad hände? Känner ingen huvudvärk eller något åt det hållet. Känner mig lika lugn som jag alltid brukar känna mig. Inga fysiska besvär eller konstigheter alls. Även om jag vanligtvis brukar vara nyfiken när något ovanligt händer så inser jag att det jag var med om kvällen innan var lite för mycket ovanligt, på för kort tid, för min tankevärld. Inser att jag måste ta ett kliv tillbaka, låta boken ligga, och i lugn och ro fundera igenom vad detta egentligen betyder. Det är en sak om jag tidigare under sommaren fick en konstig insikt om utifrånkommande tankar och känslor. Men nu när något påverkar mig mera fysiskt, något som uppenbarligen får mig att svimma så blir det för mycket. Även för mycket när det får mig att tappa kontrollen över mitt eget medvetande, exempelvis att på något konstigt sätt plötsligt få minnet raderat så att jag exempelvis inte minns vad jag alldeles nyss har läst, även när jag är i vaket tillstånd. Det här är lite för spöklikt och overkligt för mig. Lite för mycket konstigheter. Tankarna kommer och går. Vad händer om jag håller på att svimma när jag är ute och kör bil. Ska jag kanske gå till vårdcentralen och be om en hälsoundersökning. Är jag verkligen mentalt stabil, även om jag alltid har inbillat mig att jag alltid har varit mentalt stabil. Vad är det jag har missat? Vad är det som händer?

Under hösten fortsätter jag på att grubbla över denna händelse. Har inte fortsatt att göra övningarna och Zhuan Falun är tillbaka i bokhyllan. Tänker att det här med Falun Gong nog inte var menat att det skulle ha med mig att göra. Och med allt detta och när jag ändå var lite besviken över att jag inte kände av dom där omtalade krafterna och energierna när jag gjorde qigong-övningarna så borde jag väl kanske istället göra någonting annat.

OM olika krämpor.

Men.. (återkommer längre ner till ”Men..”) Till saken hör att jag genom hela mitt liv har haft ett antal olika krämpor sedan jag var liten. Om inte alla så de flesta från det jag föddes. Olika krämpor som jag genom livet har varit tvungen att lära mig att leva med. Det har aldrig funnits något alternativ utan det har bara varit att gilla läget. Vissa lite värre och vissa inte speciellt allvarliga. Exempelvis har jag alltid varit så pass översynt så jag fick mina första glasögon redan när jag var 4 år gammal. Alltid varit köldkänslig. Mina fingrar slutar fungera när dom blir kalla. Det tar ont i både händer och fötter när jag börjar frysa för mycket. Och till det en kronisk infektion någonstans i urinröret eller prostatan som börjar blomma upp på hösten när det blir kallt och som gör att det ibland är mindre angenämt att pissa. Och som kommer och går oftast fram till försommaren när det blir nog varmt igen. Har alltid haft anledning att starkt ogilla snö och kyla.

Det som varit lite värre är en mindre skolios som gjort att min rygg har bråkat med mig genom livet. Speciellt när jag i mellanstadiet började växa upp till att bli ungefär 1,80 lång, som jag sen blev på högstadiet. Min trasiga rygg var anledningen varför jag började träna boxning under gymnasietiden för att hitta bättre balans i kroppen och stärka upp magmusklerna som håller uppe ryggen. Skraltiga axlar, nacke, knän, leder och senor som knäpper och knastrar och som ibland blir stela och låser sig. Trampar snett. Vilket gjort så att skor sällan blir långlivade, och det har hänt att skor gått av. Vet inte helt säkert men gissar att snedtrampandet också kommer på grund av skoliosen. Och till det är mina fotvalv för höga, dvs motsatsen till plattfot. Vilket gjorde så att fotbladen tog helt slut i början av 30-års åldern och jag fick skaffa inlägg till skorna som är specialgjutna efter mina fötter. Sedan många år går jag nästan alltid i arbetsskor med stålhätta som håller ihop lite längre.

En annan krämpa som också har varit mindre rolig genom livet är att min mage och tarmar periodvis inte riktigt vill fungera. Minns att jag redan som liten kunde sitta betydligt längre på dass än vad alla andra gjorde. Tarmarna har levt sitt eget liv med att över tid ändra karaktär på besvärligheterna. Förutom illamående, magknip och andra mer eller mindre smärtsamma tillfällen så har jag haft långa perioder med oroliga och bubblande tarmar som gör så att jag små-rapar hela tiden vilket i sin tur resulterar i att jag kan ha dålig andedräkt. Eller ibland väldigt dålig andedräkt om det bubblar upp ifrån djupt ner i tarmarna. Om det bubblar men ändå går igenom systemet så betyder det att jag går omkring och fiser istället. Vilket faktiskt är mycket bättre eftersom det då kanske finns chans att exempelvis smita iväg på toalett och lätta på gastrycket där. Men att hela tiden små-rapa går inte att kontrollera. Jag har genom livet lärt mig att alltid försöka hålla lite avstånd till mina stackars medmänniskor eftersom jag aldrig vet hur min andedräkt är för tillfället. Vi själva har i normala fall inte förmågan att känna av hur vår egen andedräkt luktar. Vi kan ibland misstänka att den inte är så bra om magen och tarmarna är i akut dåligt skick. Och en tydlig indikation är när någon person som råkat ha kommit för nära, har fått ett stelt ansiktsuttryck och sedan tagit ett steg rakt bakåt.

Vid några tillfällen, när andedräkten varit riktigt illa, har närmare vänner sagt lite försiktigt att det är läge för mig att gå och borsta tänderna. Och är det något som jag inte haft något större problem med genom livet så är det just tänderna. Hade hål i tänderna och var till tandläkaren fram till jag började högstadiet. Men slutade då att skölja ut tandkrämen med vatten efter att ha borstat tänderna. Sköljer bara med saliven och spottar ut några gånger. Efter det har jag aldrig haft hål i tänderna och min tandläkare brukar hylla mig för att ha bra tänder. Det är alltså inte tänderna som gör att jag kan lukta dåligt från munnen.

Till de flesta krämpor jag räknat upp har jag genom livet fått generöst med råd, tips och förslag av släkt, vänner och bekanta, men även av olika läkare om vad jag bör prova på för att mildra dessa krämpor. Förutom dessa har jag även provat på det mesta annat som går att prova på. Vissa råd och tips kanske har delvis fungerat över en tid. Men inte så länge. Och jag insåg tidigt i livet att jag inte får börja med värktabletter, smärtstillande och liknande preparat som skulle gjort mig beroende. Och som efter lite tid mest troligt gjort att både preparat och doser skulle bli starkare och starkare, med allt vad det skulle innebära. Vet ju inte säkert men jag gissar att det inte hade tagit så lång tid innan jag skulle gå på heroin eller liknande. Nu har det inte varit så svårt för min del att hålla mig ifrån olika preparat eftersom varje gång jag av någon anledning har varit direkt tvungen att äta något starkare smärtstillande eller någon liknande medicin så har magen och tarmarna slutat fungera direkt.

Något som jag däremot har varit, och delvis fortfarande är, beroende av är att promenera. Gärna en timme om dagen men helst två timmar. Ryggen, knäna, fötterna, lederna gnisslar inte speciellt mycket och slits inte nämnvärt av att promenera i två timmar jämfört med att försöka jogga i ens två minuter. Men det helt avgörande för att jag måste promenera är att det gör så att mina tarmar fungerar. Visserligen går jag och rapar och fiser ibland kopiöst mycket men jag kan äta mat och maten går igenom tarmsystemet som det ska göra. Ibland när jag inte haft möjlighet att promenera nog mycket, eller haft någon annan motsvarande fysisk aktivitet, så har jag i värsta fall inte kunnat äta mat heller. Och någon eller kanske några dagar utan mat brukar fungera ganska bra men sen går kroppen in i något slags panikläge. En period tryckte jag i mig russin för att få snabb och lättsmält energi för att kunna jobba. Men det dröjde inte så länge innan kroppen sa ifrån och jag fick spykänslor om jag bara såg russin.

Nu finns det mycket mer att berätta om vad gäller krämpor och hur det har påverkat mig genom mitt liv på olika sätt, men det får räcka med denna kortfattade redogörelse. Insåg i unga år att det är för mycket jag vill hinna göra i livet så jag anser mig inte har ojat mig i onödan eller tagit mig tid att känna efter så noga. Känts har det ju gjort ändå. Och har haft inställningen att om jag ska hitta någon flickvän så måste hon nog ha nedsatt eller helst obefintligt luktsinne. Jag har fått ta smällarna som dom kommer, som boxare brukar säga. Vi har alla olika förutsättningar i livet och det är upp till oss själva att gilla läget och lösa våra problem så gott vi kan. Och jag har försökt att så långt som möjligt att inte belasta någon annan med mina krämpor med alla därtill efterföljande problem. Vi kan bara kämpa på med vad vi har och göra det bästa av situationen. Men det kan jag ju erkänna att när ryggen och sedan tarmarna har slutat fungera under en längre tid så har det inte varit så roligt att leva.

OM snart tillbaka till ”Men..”

Hösten 2011 slutar jag att göra qigong-övningarna och det känns lite fel, känns lite för oroligt, känner mig inte riktigt mogen eller möjligen är det så att jag inte riktigt törs läsa Zhuan Falun igen. Det blev helt enkelt för mycket mentala och fysiska konstigheter. Men jag har ju läst boken en gång och vet att den är väldigt väldigt intressant. Har aldrig läst någon annan bok som ens är i närheten av denna. Grubblar över allt detta fram och tillbaka. Känner mig kanske lite vilse i livet men tänker att allt får ta sin tid så jag förstår bättre om vad jag varit med om, vad jag eventuellt ska göra åt det eller kanske få några nya insikter om vad jag ska göra istället. Livet rullar ju på som vanligt med jobb, fritidsintressen och kompisar och allt annat så det är ju inte brist på sysselsättning. Så efter en tid så har grubblandet avtagit betydligt.

Men..

Minns inte exakt när men troligen i januari eller februari 2012 så slår det mig något som får mig att mentalt tappa hakan. Jag inser att det är vinter och kallt men min kroniska infektion är borta. Den har alltså inte blommat upp när det blev kallt på hösten som den alltid har gjort under hela mitt liv. Tankarna går på högvarv i mitt huvud. Är det sant? Är infektionen verkligen borta? Eller är det bara någon väldigt ovanlig tidsfördröjning? Även om det bara är en tidsfördröjning med någon eller några månader så är jag outsägligt tacksam över att ha sluppit denna infektion under denna tid. Vintern blir till vår, våren blir till sommar. Infektionen är borta. Har under hela vintern och våren funderat igenom alla tänkbara förklaringar till detta och det enda jag kommer fram till är att jag har utövat Falun Gong. Vilka konstigheter det än har varit så vet jag nu helt säkert att jag är inte klar med Falun Gong. Jag kommer att läsa Zhuan Falun igen.

OM en övernaturlig händelse i Thailand 2004.

Denna händelse är många år innan jag börjat med Falun Gong och läste boken Zhuan Falun. Detta hände alldeles i början av januari 2004. Dvs det här var drygt 11 månader innan den stora tsunamin gick i december 2004. Jag hade tagit semester några veckor innan jobbsäsongen började igen i slutet av januari. Varför frysa i Sverige i onödan. Utan stress skulle jag i sakta mak ta mig ner till Kuala Lumpur i Malaysia som länge varit min favoritstad i världen. Garanterat snöfritt och världens godaste indiska mat, bättre än i Indien enligt mitt tycke. Och på vägen dit gärna övernatta några nätter på någon av de små öarna i Malackasundet strax norr om gränsen till Malaysia. Dessa öar rymmer inte mycket turister vilket gör att man slipper allt tröttsamt tingeltangel av alla de slag som förekommer i turistträsken. Efter det åka båt över gränsen till Langkawi och därefter fortsätta till fastlandet och huvudstaden Kuala Lumpur.

Nu minns jag inte själv dom exakta datumen men detta är vad jag kommer fram till när jag googlar. Jag flyger till södra Thailands största stad Hat Yai. Landar fredag den 2:a januari. Sover en natt. Eftersom jag alltid känner mig helt sänkt första dagarna av jetlag efter en lång flygtur med många timmar mot klockan så är jag alltid inställd på att inte göra något speciellt. Ibland går jag bara någon kortare promenad, tar en fika och stannar sedan på hotellet och läser någon bok de två första dagarna för att få ordning på dygnsrytmen. Jag hade kommit på idén att på lördagen hoppa på någon lokalbuss och åka till någon liten stad i närheten som jag inte har varit i, för att sedan när jag känner mig lite mera pigg åka ut till någon ö. På lördag eftermiddag den 3:e januari går jag till busstationen i Hat Yai och hoppar på en lokalbuss som går till Pattani som ligger ungefär 10 mil österut. Visste inte så mycket om Pattani mer än att det är en liten stad i det muslimska området där det länge förekommit protester från muslimska separatister mot den Thailändska staten. Det hade inte varit några värre oroligheter sedan mitten eller slutet av 80-talet. Bussresan tar drygt 2 timmar. Bra tillfälle att inte göra något mer krävande än att åka lokalbuss och i godan ro se landskapet fara förbi. Har inte någon mer avancerad plan när jag kommer fram än att direkt leta upp något hotell och lägga mig och läsa en bok. Eftersom jag redan sovit en natt i Hat Yai så känner jag mig inte så värst ur gängorna längre även om jag fortfarande är lite halvtrött. Kommer jag ihåg rätt så anländer jag till Pattani någon gång efter 17 tiden. Det är inte så länge innan solen går ner och det blir mörkt.

Strax innan bussen kommer fram till busstationen i Pattani åker vi sakta förbi en ensam muslimsk man som står vid sidan av vägen. Jag minns inte om han höll på göra någonting speciellt eller om han bara stod där och väntade. Men jag noterade honom eftersom han såg högst besvärad och sur ut utan någon direkt synlig anledning. Det var nog så att han inte bara var sur utan såg faktiskt mer förbannad och ilsken ut över någonting. Tänkte att det är ovanligt att se någon förbannad person i Thailand, än möjligtvis någon västerländsk turist som har en dålig dag. Om vanliga thailändare inte ler och ser glada ut så visar dom sällan mer negativitet än ett neutralt ansikte. Men även om Pattani ligger i Thailand så är detta ett muslimskt område, och denna man var muslim och han var av någon anledning inte glad. Efter att ha passerat honom har bussen inte långt kvar till busstationen. Folk på bussen började plocka ihop sina väskor och grejor och gör sig redo att kliva av när bussen har några meter kvar. Det är då det händer.

OM när mitt liv börjar ta en ny vändning.

När vi stannat har jag min väska i handen och ställt mig upp i kön inne i bussen i väntan på att få gå av. Det som händer nu har jag aldrig varit med om. Inte heller kan jag komma på att någon annan har berättat att dom har varit med om något liknande.

Plötsligt, från ingenstans, får jag ett budskap inne i mitt huvud. Jag får en ljudlös information som är ordlös men på något sätt ändå är klar och tydlig. Jag hör alltså inga ord men budskapet är: ”Jag är INTE välkommen i denna stad, jag får INTE stanna här, jag MÅSTE åka härifrån.”

Nu tappar jag fattningen helt. Jag blir helt ställd. Vad är det som händer? Vem är det som pratar till mig? Det är alltså inte så att jag hör en röst från någon som pratar i mina öron. Inte heller hör jag rösten som pratar inne i huvudet som om det var ett minne av vad någon har sagt. Utan det är en ren information från någon utifrån som direkt ger ett budskap till mitt medvetande inuti mitt huvud. Jag är så ställd så jag vet inte vad jag ska göra men jag börjar ändå stamma fram invändningar och en fråga. Inte med ord som jag säger med munnen utan bara ord som jag tänker. Är så omtumlad så jag minns inte riktigt vad jag exakt säger i min tanke, men är något i stil med: ”.. öhhh.. men.. men.. jag har ju precis kommit fram.. det blir snart mörkt ute.. vet inte om det går någon buss tillbaka..” Och sedan ställer jag en rak fråga: ”Går det bra om jag sover natten på hotell och åker tillbaka tidigt imorgon?” Nu gissar jag att det har gått totalt omkring 10-15 sekunder innan jag har kommit med mina invändningar och sedan ställt frågan till denna någon inne i mitt huvud som gav mig budskapet. Jag har redan hunnit tvivla att jag bara har inbillat mig att jag nyss fick denna information. Men då kommer ett kort rakt svar på min fråga: ”Ja, det går bra.”.

Jag kliver av bussen. Befinner mig nu i någon slags mental dimma. Tittar mig omkring för att se om det finns något hotell. Ser inget så jag börjar gå längs gatan. Svänger runt ett gathörn och går en gata till. Jag är fortfarande helt ur fattningen. Det är helt tomt i huvudet. Klarar inte ens av att tänka på vad jag nyss varit med om. Det känns som om kroppen har autopiloten inkopplad och benen går av sig själv utan att jag har något att säga till om. Det visar sig att det finns ett hotell ungefär 50-100 meter bort som ligger på baksidan av samma kvarter som busstationen. Går in. Frågar efter ett rum. Checkar in, betalar och får nyckeln. Uppe i rummet så gör jag inte något annat än tar av mig skorna och kläderna och går och lägger mig direkt. Släcker lampan och hinner tänka en tanke. Vad var detta? Sen somnar jag direkt.

Vaknar tidigt på söndag morgon. Minns inte riktigt men det hade kanske börjat bli lite ljust. Efteråt beräknar jag att jag har sovit närmare 12 timmar i ett streck. Kroppen är fortfarande i något slags autopilot-läge. Har fortfarande inte några egentliga tankar i mitt huvud. Nu gör jag samma som kvällen innan men i omvänd ordning. Kliver direkt upp, tar på mig kläderna och skorna. Tar min väska och går ner och checkar ut. Går tillbaka till busstationen och kliver direkt på, vad jag gissar är en av de tidigaste morgonbussarna, tillbaka till Hat Yai. Ingen tanke på att stanna och äta frukost eller ens dricka en kaffe. Bara komma därifrån. Budskapet jag fick kvällen innan var väldigt väldigt tydlig. Till och med så tydlig så är det någonting i hela mitt liv som jag någonsin har vetat helt säkert så är det just vid denna tidpunkt som jag vet att det inte finns något skäl, och inte ens en tanke på, att ifrågasätta detta budskap. Jag MÅSTE åka därifrån och måste göra det NU, det får INTE dröja.

Om jag nu minns rätt så är det först när bussen har kommit någon mil ifrån Pattani, kanske halvvägs till Hat Yai, som jag egentligen börjar vakna upp mentalt. Nu börjar tankarna snurra i mitt huvud. Vad var detta som jag har varit med om? Och nu börjar jag bli lite fundersam och orolig för mitt mentala hälsotillstånd. Har jag blivit sinnessjuk? Var det någon slags kort psykos? Och är det i så fall jetlaggen som triggat igång denna möjliga psykos? Jag kanske måste sluta flyga långflygningar. Det känns om att det är tusen olika frågor som tumlar runt i mitt huvud samtidigt. Men någonstans i mitt inre känner jag mig ändå lugn och att saker är som dom ska vara. Även med alla dessa tankar så konstaterar jag att jag sitter helt lugn på en buss som jag skulle göra, och som snart är tillbaka i Hat Yai. Jag ser landskapet utanför bussen som far förbi. Det är kring 25 grader varmt redan på morgonen. Längs vägen kliver folk av och på denna lokalbuss och ingenting verkar vara något konstigt denna söndag morgon 4:e januari 2004. Kommer fram till Hat Yai. Kliver av bussen på busstationen och en liten fråga kommer upp i mitt huvud som inte borde vara oväntad men är ändå just det: ”Öhh..? Vad ska jag göra nu?” Hinner fundera en kort sekund på om jag kommer få något svar på denna fråga som kvällen innan. Men jag får inget svar. Det är helt tyst. Allt är som vanligt. Går och äter frukost. Eftersom jag varit några gånger i Hat Yai tidigare så har jag ingen lust att stanna där. Hoppar på en lokalbuss som går nordväst till den lilla staden Phatthalung som jag inte har varit till men som jag hört eller läst är mera thailändsk. Det är inte mycket turister i denna stad så jag stannar några nätter där. Har inte bråttom någonstans och jag har mycket att grubbla på så staden Phatthalung är alldeles perfekt att stanna i.

OM tvivel och grubblerier.

Försöker under dessa dagar att sortera upp mina tankar. Ett enkelt sätt att analysera är att börja med att formulera raka frågor som är relevanta och som förhoppningsvis senare ger något relevant svar. Vilka bitar anser jag mig veta och i det närmaste kan konstatera vara fakta? Vilka bitar är, eller kommer bara vara, som möjliga teorier? Vissa frågor har redan klara svar. Många frågor vet man redan från början att man troligtvis aldrig kommer att få något svar på alls, men är också viktiga att ändå ställa. Och vissa andra frågor kanske man inte heller kommer få något riktigt klart svar på, och som bara blir möjliga teorier, men är ändå relevanta att ha med. Och vissa grundläggande frågor är exempelvis: Hände verkligen det som hände? Och mitt raka svar blir: Ja, det hände verkligen!

Sedan kommer tvivlet och grubblerierna. Kan jag ha fel? Kan det finnas något väsentligt som jag missat som skulle kunna förklara detta? Kan det ha varit någon slags kort psykos eller mental störning som inträffade som jag aldrig har blivit drabbad av förrän nu? Och mitt svar är. Givetvis kan jag ha fel, givetvis kan det vara något väsentligt som jag har missat. Och kan andra människor plötsligt bli drabbade av psykos så vad är det som säger att jag inte skulle kunna bli drabbad. Och då kommer ju följdfrågorna och funderingarna kring dessa. Om jag har fel för att jag har missat något väsentligt så får jag fortsätta vara öppen och grubbla över detta. Och skulle det vara någon slags plötslig psykos så är det ju givetvis lite oroande för vad det kan innebära för framtiden, men det positiva är att jag åtminstone nu kan vara lite mer mentalt förberedd och alert om detta plötsligt händer igen.

Dom frågorna som ändå är dom mest intressanta: Hur är det möjligt, hur går det till, att få en ordlös information från någon utifrån direkt in i sitt medvetande? Jag kan lättast beskriva det som om att jag hört en röst i mitt huvud, men det var inte en röst jag hörde utan bara en tydlig information som kom med ett budskap direkt in i mitt medvetande. Insikten finns också att jag inte enbart fick en enkelriktad information, som från en högtalare, utan det var ju faktiskt en kommunikation mellan mig och denna någon. Jag ställde ju en fråga och jag fick ett svar. Och frågan var inte med uttalade ord utan bara som en tanke. Hur kan denna någon höra mina tankar? Vem är denna någon? Och kommer denna någon verkligen utifrån? Och i så fall var då utifrån? Eller kommer denna någon inte utifrån utan istället någonstans från någon okänd och mystisk del inne i mig själv?

Vad innebär budskapet som faktiskt var en direkt uppmaning? Vad är det som är speciellt med den lilla muslimska staden Pattani? Varför fick jag inte stanna där? Och hur agerade jag efteråt och varför? Hur följde jag denna uppmaning att åka därifrån?

Nu efteråt kan jag måla upp en liknelse där du är uppe på ett berg eller en hög höjd med ett stup på 50 meter ner till marken. Du går fram och ställer dig längst ut på kanten. Du inser att du absolut inte kan ta ett ytterligare steg framåt utan kan bara backa tillbaka. Här finns det inte någon tvekan om du kanske möjligen skulle kunna ta ett halvt steg till. Du vet att du kommer att dö om du tar ett halv steg till. Du vet att du måste backa tillbaka. För mig var uppmaningen om att lämna Pattani på samma sätt som denna liknelse. Det fanns ingen tvekan. Det fanns inte ens en tillstymmelse till en fri lössläppt teori eller nyfiken äventyrslysten känsla att jag ändå kanske möjligen skulle kunna stanna kvar. Det fanns ingen tvekan. Budskapet var tydligt. Jag MÅSTE åka därifrån. Och jag åkte därifrån.

Funderar vidare på allt möjligt. Var jag verkligen bara halvtrött när jag skulle gå av bussen? Hade den ensamma förbannade muslimen nära busstationen något med detta att göra? Kommer även in på grubblerierna om det skulle kunna vara så att det ändå var någon form av plötslig psykos. Vilket gör att det blir lite skrämmande om det är en psykos i kombination med att jag följer budskapet utan att tveka. Om jag målar upp ett extremt exempel så kanske jag plötsligt får ett nytt budskap som uppmanar mig att jag ska bygga en jättestor atombomb och spränga jorden i bitar och så följer jag uppmaningen utan att tveka. Som sagt, ett extremt exempel. Jag vill inte tro att det skulle kunna gå så långt. Men det är ju bra om jag funderar igenom detta. För nu vill jag tro att jag är lite mer mentalt förberedd på om det plötsligt skulle komma ett sådant extremt budskap. Då skulle jag nog kunna reflektera över detta bättre och inse att jag inte ska bygga en jättestor atombomb. Istället för att bygga en atombomb så är det bättre att gå och ta en fika.

OM kafé i staden Phatthalung.

Onsdag 7:e januari 2004 är jag fortfarande kvar i den lilla staden Phatthalung. Har haft gott om tid att i lugn och ro fundera igenom vad som hände i Pattani. Jetlaggen och rubbad dygnsrytm är borta sedan länge. Allt känns lugnt och stabilt som det brukar göra. Det är varmt och skönt väder. Knäppandet och knastrandet i min rygg, axlar, nacke, knän och leder har minskat betydligt och blivit mindre stela, som dom brukar när det är närmare 30 grader varmt. Mina tarmar funkar hur bra som helst, som om det aldrig har varit något problem med dom. Började fundera på om jag kommande dag skulle fortsätta min resa ut till dom små öarna eller kanske direkt till Malaysia. När det är läge för en fika går jag till ett litet kafé. Det finns inte så många bord och stolar så jag hamnar bredvid en västerländsk kille som är ungefär i min egen ålder och som kommer från Schweiz. Han sitter och läser den engelskspråkiga dagstidningen Bangkok Post. Vi växlar några artighetsfraser innan han fortsätter läsa tidningen. Efter en stund märker jag på honom att han är direkt besvärad över något han läser om. Min uppfattning jag får av honom är att han inte bara är någon vanlig turist utan att han är fast boende i Phatthalung eller i närheten. Plötsligt börjar han stöna och stånka och ser väldigt illa berörd av det han läser. Då kan inte jag hålla mig längre så jag frågar honom vad det är som har hänt.

Mitt liv började ta en vändning i Pattani. Nu blir vändningen helt klar. Killen från Schweiz berättar att tre dagar innan, söndag den 4:e januari, på morgonen i den lilla staden Pattani hade kriget startat igen. Dom muslimska separatisterna hade attackerat ett militärt vapenförråd. Skjutit ihjäl några thailändska soldater. Stulit vapen. Och sedan hade omkring 20 thailändska skolor bränts ner i Pattani och runt om i det muslimska området.

Nu är jag helt ställd igen. Befinner mig återigen i någon slags mental dimma. Tror jag har lite minnesluckor från tillfället men jag kan inte minnas att jag just då tänkte på någonting alls. Är först helt tom i huvudet. Det blev lite för mycket information att ta in på kort tid. Vet inte hur länge jag sitter kvar på kaféet. Sen blev det väldigt mycket att grubbla på när jag återigen fick gå igenom allt vad jag redan hade grubblat på, och utöver det mycket mycket mer. Dagarna efter, och veckorna, månaderna och åren efter har jag i mina funderingar och grubblerier återkommit till denna händelse i januari 2004.

Om jag inte redan innan hade många obesvarade frågor om livet, universum och allting så blev frågorna helt klart inte färre efter denna händelse. De stora livsfrågorna och andliga frågorna som tidigare varit ganska svävande, diffusa och många gånger mest liknat ogripbara teorier och fria fantasier, man emellanåt kan ägna sig åt som ett intressant och trivsamt tidsfördriv, blev plötsligt mycket mer konkreta. Frågor om allt ifrån; Vad är och varifrån kommer det egentliga livet? Livet som finns inne i vår kropp som bildas av ett ägg som befruktas och som sedan växer, föds, utvecklas, åldras för att av vilken anledning slutligen dö? Och till frågorna; Vem är jag till skillnad från någon annan? Varför lever vi och vad ska vi göra i livet? Varför lever jag och vad ska jag göra i mitt liv? Och om livet efter detta, gudstro, en gud eller flera gudar, och i det här fallet mycket om det som kallas för ”skyddsänglar” och om varför jag vid denna tidpunkt tydligen inte skulle riskera att bli utsatt för livsfara, osv osv.

Min bild av ”Livet, universum och allting” trodde jag innan var rejält stor men blev betydligt mycket större i och med detta. Och alla dessa stora livsfrågor har jag delvis läst om och även diskuterat med släkt, vänner och bekanta vid olika tillfällen genom åren. Alltid intressant att höra någon annans förståelse för att kunna jämföra med sin egen förståelse i djupare frågor. Har märkt att det generellt brukar vara mer intressant och givande att diskutera med mina kristna kompisar och kollegor som ofta har en större öppenhet till dessa högtflygande och djuplodande frågor. Många andra kan i värsta fall vara väldigt grunda, ytliga och inskränkta i tanken även om man vet att vissa av dom ändå är ganska belästa på olika områden. För vissa får det tydligen inte vara mer avancerat än att titta på sport på TV, vilket jag tycker bara är sorgligt helt i onödan.

När jag efter en tid börjar få ordning på mina grubblerier så kommer jag fram till följande. Tankarna om någon slags tillfällig psykos, sinnesförvirring eller något liknande är helt avskrivna. Allt med jetlag, trötthet och inbillning är också borta. Nu vet jag varför jag inte fick stanna i staden Pattani. Nu är jag helt säker på att denna ”någon” verkligen är någon, även om denna någon inte är synlig i vår mänskliga värld. Och att denna någon har övernaturliga förmågor som vi vanliga människor inte har. Exempelvis förmågan att se framtiden och att kommunicera direkt in i någons medvetande. Hur exakt allt detta fungerar är över vår vanliga fattningsförmåga och förblir ett mysterium för oss vanliga människor. En aspekt är att denna någon kanske inte bara hade viljan utan kanske även ett behov av att kommunicera med mig för att jag inte skulle riskera livsfara. Detta är ju i så fall någonting som kan tolkas vara ett egenintresse och som kommer inifrån mig själv. Eller så är denna någon utifrån vilket kan tolkas som att det fanns någon annan anledning, som kanske visar sig i framtiden, varför jag skulle få fortsätta vara vid liv. Även om det genom alla tider helt säkert har funnits folk som har funderat kring dessa och liknande övernaturliga frågor så känner jag inte till om det finns någon framforskad vetenskap på just detta område, utan det handlar nog mera generellt om tro. Jag som är intresserad av forskning och vetenskap tycker ju att detta är jättespännande, men efter lite grubblande så inser jag att det för mig faktiskt inte är så nödvändigt att veta allt fullt ut. ”Livet, universum och allting” är större än så och jag vill inte lägga för mycket tid på att grotta ner mig i alla dessa detaljer, även om det är väldigt intressant. För det är ju ändå så mycket annat i vår vetenskapliga värld som vår nuvarande mänsklighet känner till existerar, och har en massa olika teorier kring, men som vi faktiskt inte har en susning om hur det verkligen fungerar.

OM den så kallade vetenskapen.

Apropå forskning och vetenskap vill jag exempelvis ta de olika former av de alldagliga krafterna vi människor benämner som gravitation (tyngdkraften), den elektriska kraften, den magnetiska kraften (och egentligen även allt annat inom fysik och kemi med sina atomer, protoner, neutroner, kvantfysik och med sina olika våglängder, strålningar, energier och tider mm.) så vet vi alla att dessa uppenbart finns och att forskarna har en massa olika teorier kring dessa. Våra forskare har kunnat väga och mäta allt möjligt och därefter lyckats göra väldigt avancerade analyser och beräkningar som stödjer olika möjliga teorier.

Men om du samlar ihop det mest kunniga forskarlaget inom exempelvis magnetism och frågar hur det faktiskt fungerar, hur uppstår den magnetiska kraften, så kommer du ändå bara få diverse möjliga teorier som är baserad på olika antaganden. Forskarna kan alltid säga att dom tror att dom vet, men dom kan aldrig säga att dom vet. Det är mycket positivt att forskarna åtminstone har en tro. Och tar vi det vi kallar för gravitation så kan forskarna säga att ett föremål med en stor massa drar till sig andra föremål (äpplet faller till marken, som vi alla har lärt oss) men dom kan fortfarande inte förklara var egentligen kraften kommer ifrån och hur den fungerar. Exempelvis Newton, Einstein och senare alla forskare inom kvantmekaniken har haft sina förklaringsmodeller och teorier men ingen av dessa har inte heller kunnat svara på dessa frågor.

Ännu mer komplicerat blir det med forskningen om människokroppens mysterier och då exempelvis hur hjärnan fungerar rent konkret med tankar, känslor och minnet. Då ser man sällan något annat än lösa, svaga och osäkra teorier. De mest kunniga forskarlagen inom detta område kan bara säga helt säkert att dom inte vet. Även när den nuvarande mänsklighetens vetenskap kommer till dom ännu mer ogripbara områdena med frågorna om exempelvis personlighet, jaget, den egna viljan, medvetandet, själen, anden och själva livet så har tyvärr många av forskarna, som i övrigt kan vara nyfikna, fördomsfria, kunskapshungrande och vidsynta, inte velat komma med några teorier alls. För när frågorna om själen, anden och själva livet kommer upp så är steget inte långt ifrån att även frågorna på lite högre nivå om andlighet, gud eller gudarna också kommer upp.

Och av någon mycket märklig anledning så är det tyvärr många som är skeptiska och anser att gudstro och tron på vetenskap står i något slags motsatsförhållande och inte är förenliga. Jag förstår att många av dessa skeptiska har fastnat i vad människor inom de olika religioner har gjort genom historian. Exempelvis tidigare ansett att solen och de övriga planeterna snurrar runt jorden istället för att jorden snurrar runt solen osv. Det är enligt mig bara snävt och enkelspårigt att beskylla en tro på gudarna för vad olika människor har ställt till med för elände och trams genom tiderna.

Ett viktigt steg att komma ur denna vad jag anser vara en vanföreställning är att börja med att inse skillnaden på en tro och en religion. Även om det är vanligt så behöver du inte tro för att tillhöra någon religion. Eller ha en religion för att tro. En tro, vilken som helst, utgår ifrån den enskilda individens egna tro. Och religion är främst en efter tid framtagen tradition i kollektivistisk form.

Om du anser dig vara öppen, nyfiken och fördomsfri och därefter gillar, tror på, och verkligen är intresserad av och vill följa vår nuvarande mänskliga vetenskap med sin forskning och utveckling men samtidigt inte är intresserad av (eller inte tror på) att det kan finnas andra, för oss människor osynliga, dimensioner med exempelvis gudar och högre väsen så betyder det ju bara att du faktiskt inte är öppen, nyfiken och fördomsfri. Och det eftersom du helt enkelt inte vill. För om inte viljan finns så står du still. Och det tycker jag bara är sorgligt helt i onödan.

OM att tro.

Mina funderingar angående tron, att tro, kan på ett sätt formuleras väldigt öppet, rakt, klart och tydligt: ”Jag tror på vad jag tror.” Vilket inte behöver betyda att jag inte skulle kunna justera, förändra, utveckla min tro. Jag som har min tro har full förståelse och acceptans för att någon annan kan ha en helt annan tro, eller till och med en icke-tro. Min tro baseras på min vilja att tro och viljan att försöka vara öppen för alla möjligheter för att kunna söka mer kunskap och förståelse för att kunna fortsätta fördjupa, bredda och höja min tro.

På ett annat sätt är tron lite diffus och ogreppbar eftersom det kan vara allt från att tro på sig själv, tro på andra människor, tro på olika möjligheter, tro på en politisk ideologi, tro på landslaget i någon sport, tro på att solen stiger upp även i morgon och till att ha någon slags andlig tro, en gudstro, en tro på högre dimensioner. Här anser jag att många har missat något väsentligt när dom säger att dom inte tror, exempelvis inte tror på sig själv, inte tror på någon annan, inte tror på olika möjligheter i vad det än må vara, eftersom även denna icke-tro faktiskt också är en tro. Ett exempel på denna icke-tro är dom som påstår sig vara ateister, dom som inte tror på att gudarna finns, vilket alltså också är en tro.

Enligt någon forskning jag läst om så är det 2-3% av mänskligheten som är ateister. Många påstår att det troligen är en mycket högre procenttal som är ateister. Varför jag ”tror” dessa påtagligt låga siffror kan stämma är med stöd ifrån min egen erfarenhet av att diskutera med olika människor som i början påstår sig vara 100% ateister som sedan efter lite diskussion ändå kan se lite olika ”övernaturliga” möjligheter eller förklaringar på vad som faktiskt ibland händer oss genom våra mänskliga liv som kan vara mystiska eller oförklarliga. Exempelvis att vi är med om att något som är extremt osannolikt skulle kunna hända ändå händer. Eller den ibland mycket märkliga så kallade ”slumpen” eller även kallad ”bananskalsprincipen”, som gör att livet tar en helt ny oväntad och ibland osannolik vändning som sen påverkar någon genom resten av sitt liv. Eller det som kallas skyddsänglar eller änglavakt, livets uppkomst och livet efter detta, eller något liknande som kan sägas vara oförklarligt och som alltså inte går att förklara med vår nuvarande vetenskap. Så många av dessa påstådda 100-procentiga ateister visar sig ofta inte egentligen vara ateister. Att åtminstone ha en tro på att det, för den vanliga människan, finns en massa saker som är oförklarligt anser jag är ett första steg i rätt riktning för att inte vilja vara snäv och enkelspårig och exempelvis kalla sig något så som ateist. Allt hänger på viljan. Ateisten påstår att det inte finns några gudar eftersom vi inte vetenskapligt kan bevisa dessa och därmed inte kan tro på dessa. Jag menar att ateisten inte tror eftersom dom helt enkelt inte vill tro.

Att tro att någon händelse, skeende, fenomen (som till synes är oförklarlig) verkligen existerar är ju en början på att faktiskt erkänna för sig själv att det oförklarliga finns. Och om du erkänner att det oförklarliga finns så öppnas även möjligheten att fundera vidare hur du ska försöka förstå och sen kanske kunna förklara det oförklarliga. Om du inte ens erkänner att det oförklarliga finns så kommer du upptäcka att du bara står stilla. Nu finns det ju många som kallar sig ateister att de med sin ateism menar att de inte tror på gudar som en ”gammal gubbe med långt vitt skägg som sitter uppe på ett moln” och som har en oändlig makt att göra precis vad dom vill. För om gudarna har oändlig makt och kan göra vad dom vill så borde gudarna, enligt den påstådda ateisten, exempelvis rensa bort allt elände och all ondska i människovärlden. Jag förstår att många tänker så och att många har sådana åsikter om vad gudarna bör göra. Min förståelse är att gudarna faktiskt kan göra detta men helt enkelt inte vill göra detta. Av anledningen att dom inte ska göra detta. Allt detta eftersom vi människor finns i denna värld som ser ut som den gör av olika anledningar. Och om dessa anledningar finns att läsa mer om i boken Zhuan Falun.

Nu när du läser att jag hänvisar till Zhuan Falun så tycker du kanske att jag är vilse i pannkakan och inte kan förklara, eller bara tar en bekväm genväg, eller att jag är feg som inte vill berätta vad jag tror på när det kommer till dessa stora livsfrågor och andliga frågor. Och det är faktiskt helt sant att jag inte kan förklara allt vad jag tror på fullt ut utan att kopiera in mer eller mindre hela Zhuan Falun i denna text. Och att göra så vore ju inte rättvist mot någon. Har du viljan att ta ett kliv in i en så kallad ”ny värld” och utmana ditt eget intellekt, din egen tro eller brist på tro, din egen uppfattning om dig själv, dina medmänniskor och samhället du befinner dig i (dvs allt som finns i ”livet, universum och allting”) så är det helt fritt att ladda ner och läsa boken Zhuan Falun.

Och om du genom livet har jämfört dig med andra och haft dåligt självförtroende och alltid ansett dig ha låg intelligens eller vara mindre vetande än andra så kan du upptäcka saker i boken som bekräftar att det finns vissa saker som du alltid har förstått och varit klar över men som andra inte verkar ha en susning om. Mycket bättre att du läser och skapar din egen förståelse än att bara läsa min förståelse som bara är på min nuvarande nivå. Och när jag berättar om den övernaturliga händelsen i Thailand 2004 så är det något som höjer min egen nivå, och som därmed gör det möjligt för mig att kunna förstå och acceptera vad som sedan händer flera år senare när jag börjar utöva och exempelvis inser och accepterar att de negativa tankarna i mitt huvud inte är mina egna tankar.

OM när ryggen pajar helt.

Minns nu inte exakt när min rygg började bli väldigt dålig men gissar på någonstans kring 2015. Började få låsningar oftare och oftare, och som bara blev värre och värre. Ibland när jag vaknade på morgonen upptäckte jag att ryggen inte bara var lite stel utan var så låst så att jag knappt kunde komma upp ur sängen. Då var det inte så roligt om jag vaknade av att jag var pinknödig och måste omgående ta mig till toaletten. Riktigt tråkigt började det bli även för mitt övriga hälsotillstånd när jag inte längre kunde promenera två timmar om dagen. Har nog alltid varit i behov att promenera så min mage och tarmar fungerar skapligt. Och att då traska iväg en timme åt något håll, ta en fika, och sedan promenera hem ytterligare en timme har varit mycket bra. Vanligtvis när min rygg tidigare i livet har haft en dålig period så brukar det bara ta några dagar eller ibland någon vecka innan jag är tillbaka i vanligt fungerande skick. Men efter kanske ett år, kring 2016-2017, när jag bara kunde konstatera att ryggbesvären inte gick bort utan bara pendlade mellan dåligt och riktigt dåligt så var det ju inte roligt alls. Att då exempelvis råka missa ett trappsteg eller trottoarkanten så man tar ett steg ut i luften och landar med foten en dryg decimeter nedanför kunde vara riktigt plågsamt. Till och med så plågsamt så att jag började kallsvettas. Och under denna tid gick ryggbesvären från att bara ibland till nästan alltid vara så illa att jag var tvungen att vara försiktig när jag skulle sätta mig ner på en stol. Jag var tvungen att ta stöd mot ett bord eller stolskarmen. Och samma visa när jag skulle resa mig från en stol. Att då försöka sätta sig i en låg fåtölj eller soffa var ännu mer oroligt. Jag kunde ju fortfarande ta mig till jobbet och sköta det, men när tankarna började cirkulera kring att skaffa rullator för att ha bättre stöd så kommer insikten att det är väldigt många fysiska aktiviteter som jag inte längre kunde göra. Att exempelvis snickra på torpet eller slyröja och rensa på tomten eller någon liknande aktivitet som verkligen behöver att ryggen är i funktion. Vid den här tiden har jag fortfarande något år innan jag fyller 50. Och om tankarna börjar finnas att skaffa sig rullator för att ryggen bara blivit värre och värre så är det kanske i värsta fall bara en tidsfråga innan jag sitter i rullstol. Om jag blir ständigt stillasittande så räknar jag kallt med att magen slutar fungera helt och hållet. Då blir det väl till slut att få näring via dropp. Så vid dom mörkare stunderna kom funderingarna om jag egentligen har kvar något liv som är värt att leva.

Hösten 2017 började jag försöka träna boxningsgymping igen för att exempelvis stärka upp magmusklerna som håller upp ryggen. Det var många övningar som inte gick att göra i början men som började fungera hjälpligt efter några veckor. Inga problem med att det var lite ansträngande och svettigt men det var hela tiden plågsamt. Och alla övningar fick jag ständigt göra med stor försiktighet. Efter några månader hade min kropp generellt blivit lite starkare och lite mer i balans men ryggen var fortfarande ungefär lika dålig som tidigare. Efter ungefär ett halvårs plågsam träning så hade ryggen egentligen inte blivit bättre. Så funderingarna vid mörka stunder kunde ibland återkomma.

Under 2017 och vintern 2018 hade jag skrivit manuset till min film Sektvänstern, spelat in och redigerat. Filmen publicerade jag fritt på YouTube vid den lämpliga tidpunkten 1:a maj valåret 2018 som var några dagar innan Karl Marx skulle ha fyllt 200 år. Även om produktionen i sig är väldigt enkel visuell och mest kan sägas vara bildsatt radio så har den manusmässigt krävt enormt mycket grubblande under lång tid som varit krävande mentalt. Det som delvis gjort manusskrivandet extra krävande är att jag hela tiden försökt skriva för målgruppen ”15-åringen”, dvs personen som fortfarande går i skolan och ännu inte kommit ut i arbetslivet. Detta för att det är oftast kring den åldern som olika sekter försöker värva nya medlemmar. Skrivandet kan för mig vara inspirerande, lärorikt och ibland även lite lustfyllt men är främst en mycket långsam och tålamodskrävande process. Exempelvis den här texten du läser nu har jag skrivit på till och från under några års tid.

Efter den 1:a maj 2018 när filmen är publicerad går jag med min trasiga rygg omkring i något slags mentalt vakuum. Det hade varit väldigt intensivt fram till den 1:a maj men direkt efter så har jag inget mer att göra. Närmare bestämt inget alls. Under den här perioden är det inte heller så mycket jobb i TV-branschen. (mer info om Sektvänstern finns på: bilboteket.se)

OM 2018 resan till USA.

Men det som hade hänt var att jag blivit inbjuden till att hålla föredrag och lära ut olika bitar inom foto, ljussättning, bildspråk och liknande som har att göra med rörlig bild. Detta var i USA i New York State drygt tio mil nordväst om Manhattan. Eleverna var mestadels exil-kineser som bodde i USA eller Kanada. Dom jobbade redan med filmproduktioner på kinesiska som exempelvis berättar olika historier om hur människor har blivit utsatta, misshandlade och fängslade av KKP i Kina. Det här var för mig att jobba för mänskliga rättigheter och var delvis volontärt. Jag fick betala flygbiljetten själv men hade gratis mat och boende. Det här kom verkligen i rätt tid och var mycket bra för att försöka komma ur mitt mentala vakuum och kunna fokusera på andra saker än min trasiga rygg. USA-resan var ungefär i mitten av maj och jag skulle vara där under en månads tid. Var lite orolig över hur ryggen skulle vara i skick av att sitta still så många timmar på flyget. Men flygresan gick förhållandevis bra.

Jag visste redan innan jag åkte dit att alla där utövade Falun Gong. Jag hade redan bestämt mig för att försöka mig på att börja utöva igen när jag kommer dit. Vid den här tiden hade jag tränat boxningsgymping omkring ett halvår men mitt fysiska skick hade nästan inte förbättrats alls. Eftersom livet såg ut att bara fortsätta ha en dyster och plågsam framtid så hade jag ingenting att förlora på att åtminstone försöka utöva Falun Gong igen. Började läsa igen Zhuan Falun på planet över till USA. Givetvis undrade jag lite om det som hände förra gången jag försökte läsa om boken för andra gången skulle hända igen. Men det var inga direkta liknande fysiska händelser utan bara att jag tyckte att det gick ovanligt tungt och segt att läsa. Och då pratar jag om en bok jag redan visste är mycket tankeväckande, lärorik och givande och som jag verkligen ville läsa igen. Även om jag ungefär 7 år tidigare läst boken en gång och tyckt att den var mycket intressant och hade grubblat över mycket efteråt så hade jag på något märkligt sätt nästan inget minne av vad som stod i boken när jag nu läste den på nytt. Vanligtvis när man läser om en intressant bok några år senare så känner man ju igen dom största och viktigaste bitarna och det är ju mest bara en repetition. Är det några svåra bitar att ta till sig i en bok så minns man att dom var svåra men har ändå ett ungefärligt minne vad det handlade om. Det brukar ju bara vara mindre viktigare stycken eller kanske bara olika detaljer såsom olika namn och årtal eller liknande som man inte har lagt på minnet. Men nu när jag omigen läste Zhuan Falun så var det ändå som att börja läsa en helt ny bok.

Östkusten i USA ligger 6 timmar efter Sverige så det var för mig inga problem att vakna tidigt för att gå ut och göra övningarna med alla andra. Det var ju som vanligt mer problem med att rent fysiskt ta mig ur sängen. Övningarna var inte lika plågsamma som att träna boxningsgymping men allt gick tungt i början. Och till på allt åker jag på en mycket rejäl förkylning. Så man kan säga att det var väldigt mycket ”uppförsbacke, motvind och snorhalt”. Men jag kämpar på med övningarna varje morgon.

OM när jag får livet tillbaka.

Efter ungefär 2 veckor, vilket borde vara första veckan i juni, så kommer stunden jag aldrig trodde skulle hända, stunden då jag får mitt liv tillbaka. Det kom lite smygande men en dag efter övningarna känner jag i min kropp en för mig mycket ovanlig känsla. En känsla som jag inte kan komma på att jag har känt på mycket länge, om ens någonsin tidigare. En känsla av ingenting. Stelheten i ryggen är borta, min rygg är i balans och jag känner ingenting. Jag har inte ont, inget obehag, inga besvär alls. Ingenting alls. Det tar ett tag innan jag vågar tro på att det som har hänt verkligen är sant. Det här var ju givetvis även mentalt omtumlande när jag verkligen började inse vad detta betyder. Jag är där och då helt fri från stelhet, obehag och smärta. Jag är fri. Jag är faktiskt helt fri. Kunde den dagen knappt kommunicera med någon annan utan var mentalt helt inne i mig själv och min upplevelse. En för mig helt overklig och samtidigt en helt fantastisk upplevelse. Jag måste nog ha betett mig lite märkligt för alla runt omkring men jag går runt och svänger med överkroppen, sträcker mig, vrider på mig, böjer mig, lutar åt olika håll. Inser att jag har full rörlighet i hela ryggen och därmed även i hela kroppen. Och allt detta utan smärta, obehag, stelhet eller ens minsta protest från ryggen som jag konstant haft de senaste åren och tidigare haft till och från hela mitt liv. Att med ord försöka beskriva denna för mig högst ovanliga känsla, näst intill overkliga känsla, för någon som aldrig haft några värre besvär med ryggen är nog inte möjlig. Morgonen därpå vaknar jag och undrar om det som hände dagen innan bara är en väldigt fin dröm som jag har drömt. En dröm som ger mig hopp att kunna fortsätta leva ett fungerande liv, ett liv utan några värre plågor. Men det är ingen dröm. Jag är fri. Det är nu jag verkligen börjar inse att jag faktiskt har fått tillbaka livet. Ett liv som är värt att leva. Och det är även nu jag vet att jag inte kommer att sluta med att utöva Falun Gong.

När jag senare börjar berätta för andra att mitt livslånga och nu på senare år väldigt omfattande ryggbesvär helt mirakulöst har försvunnit så möts jag bara av lugna vänliga leenden och stor förståelse. Ingen blir förvånad. Någon påminner om att Falun Gong är den mest kraftfulla formen av qigong. Och att det enda jag kan göra för att fortsatta ha en hel och fungerande rygg är att varje dag fortsätta göra övningarna och fortsätta kultivera genom att studera Dafa. Jag hade ju redan av min gamla kompis som introducerade mig i Falun Gong hört historier om olika personer med olika krämpor och lättare handikapp som mirakulöst blivit fria från sina besvär. När jag då hörde dessa historier så har jag alltid försökt att inte direkt börja med att tvivla utan istället försökt vara positiv och velat tro på att det är sant, även om jag inte riktigt kan veta hur allvarliga besvär de verkligen hade haft och hur friska dom kände sig nu. Så någonstans har jag som dom flesta andra nog ändå haft det som kallas ”sund skepsis” eller med beskrivningen att jag är öppen för ”fria tolkningar” om vad som egentligen är vad. Men nu när jag själv, i min egen kropp, fått uppleva detta uppenbart konkreta mirakel som så påtagligt ger mig livet tillbaka så finns inte minsta lilla tvivel om vad som andra utövare har varit med om. Om nu någon ställer sig tvivlande till hur trasig min rygg har varit och hur fri från besvär jag blev efter bara två veckors utövande av Falun Gong i början av juni 2018 så kan jag åt detta bara svara med ett leende och förståelse. Vad någon annan tror eller inte tror är helt upp till denna någon annan, samma som att ”jag tror på vad jag tror” vilket också kan i det här fallet beskrivas vara en fullkomlig övertygelse. Jag är mycket nöjd om jag härmed har haft chansen att berätta min historia om mitt liv och min kultivering. Så om någon annan är tvivlande så är det ju fullt förståeligt. Men denna ”tvivlande någon” kanske i framtiden själv är med om något som kan beskrivas som mirakulöst och som ger insikten om att alla möjligheter verkligen finns, som i tankevärlden tidigare varit helt omöjliga. Möjligheten att komma till tro.

Detta mirakel jag varit med om är jag outsägligt tacksam för. Nu ska jag som utövare, som försöker kultivera mig uppåt genom att vara i enlighet med sanning-godhet-tålamod, nämna sanningsenligt att en viss stelhet i ryggen kom smygande tillbaka efter några dagar. Men inte alls, inte ens i närheten, av hur trasig jag har varit tidigare. Boxningsgympingen slutade jag helt och hållet med eftersom det bara är att kasta bort tid jämfört med att utöva. Och att utöva innebär både att göra qigong-övningarna och att studera Dafa.

Dom gångerna när jag av olika anledningar har råkat misshandla ryggen genom att exempelvis lyfta något som är för tungt eller för otympligt så att ryggen har fått sig en smäll så har jag ändå känt mig helt lugn. Jag vet att jag bara behöver göra övningarna och studera Dafa så kommer dom tillfälliga fysiska problemen att vara knappt märkbara dagen efter och helt försvunna inom bara några få dagar. Tidigare kunde jag vara helt utslagen i ganska många dagar eller kanske veckor innan ryggen började fungera igen.

OM att misslyckas.

Jag vill också nämna att jag vid något, eller kanske några tillfällen har mer eller mindre misslyckats i min kultivering, tappat kultiveringen eller kalla det att jag har gått bakåt eller gått vilse i min kultivering. Som kultiverare inom Dafa med sanning-godhet-tålamod ska man släppa fasthållanden. Vissa fasthållanden har man haft hela sitt liv som vanlig icke-kultiverare och som man har sett som ett relativt normalt vardagligt leverne och som man egentligen inte har funderat så mycket över om det är bra eller dåligt. Men med kultiveringen så inser man att ett fasthållande faktiskt är ett fasthållande även om man inte har sett det tidigare. Man inser också i sin kultivering att man verkligen har suttit fast i dessa fasthållanden (och kanske delvis gör det fortfarande) och hur negativa eller åtminstone onödiga dessa faktiskt är. Och dessa fasthållanden kan vara i lite olika former och som kan anses vara mildare former såsom lathet, bekvämlighet, bristande omtänksamhet, tala alltför respektlöst, nedsättande eller onödigt negativt utan att tänka efter innan. Även vissa former som man själv kan tycka vara roligt, behagligt, lustfyllt, nöjsamt, skojigt eller något liknande som kanske någon annan kan på något sätt bli drabbad av och som inte tycker det är så positivt, lämpligt, roligt eller harmoniskt. Exempelvis att vilja skämta och då kanske råka ”raljera eller skoja på någon annans bekostnad” kan ju vara lätt hänt och som ofta kan tyckas vara harmlöst men som ändå blir en negativ handling. En negativ handling som från början egentligen inte var illa menat men ändå är ju helt onödig.

Även överdrifter, raljerande och skrytsamhet är en form av fasthållande som sällan och aldrig fyller någon funktion. Visst är det lätt att ursäkta sig med att det är ett relativt oskyldigt agerande och att det kanske låter lite överdrivet ängsligt att börja vakta sig själv ifrån att överdriva, skryta och skoja, men när jag kommer på mig själv att jag obetänksamt ha gjort just detta, ofta av gammal ohejdad vana, så har jag helt enkelt gått en väg jag inte ska gå. En väg som inte hjälper mig att bli mer harmonisk, inte följer det naturliga, inte gör mig till en bättre människa. Alltså en väg som jag inte vill gå.

Ta exempelvis ”godhet”. Vad är egentligen godhet? Vad gör jag för att vara en god människa? Vad gör jag när jag misslyckas vara en god människa? Dessa frågor blir väldigt djuplodande och högtflygande samtidigt. Och de fasthållanden jag räknade upp tidigare är ju inte av en harmonisk natur och går mer eller mindre emot godhet. Frågan blir ju för mig som kultiverare att ifrågasätta hela mitt liv och leverne ifrån det jag stiger upp på morgonen tills jag lägger mig på kvällen. Frågan kanske fortsätter även när jag sover, men det är jag ju inte medveten om.

I att kultivera sig själv finns också frågan om förväntningar som jag kan beskriva som något slags kluvet fasthållande. Min förståelse (på min nuvarande nivå) är att jag i stora drag ska släppa alla förväntningar på någon annan. Och detta utan att på något sätt nedvärdera någon annan. Men jag ska däremot ständigt ha förväntningar på mig själv. Vad någon annan gör eller inte gör, lyckas med eller inte lyckas med, ingår främst i kultiveringen för denna någon annan. Jag kan ju gynnas eller drabbas av vad någon annan gör eller inte gör som givetvis kan vara en del i min egen kultivering, men jag kan ju inte förvänta mig att det är någon annan som ska kultivera mig. Det jag istället ska fokusera på är att ha förväntningar på mig själv att jag ska lyckas göra något bra eller åtminstone ha förväntningen att inte göra något dåligt. Om sedan någon annan gynnas av vad jag har gjort så är det ju bra, men jag ska ta lätt på det och inte lägga någon större vikt vid detta. Om däremot någon annan drabbas av vad jag har misslyckats med så är det ju inte bra och det är ju något jag efteråt verkligen behöver fundera på. Sedan får det inte heller gå så långt att man får alltför dåligt samvete när man har misslyckats i någonting, vilket också riskerar att bli en form av fasthållande som inte gör dig harmonisk. Kultivering är inte så lätt alla gånger.

Det här kanske låter diffust och svävande men det är inte helt lätt att beskriva, ens för sig själv, vem man själv egentligen är när det kommer till sin egen personlighet med sina egna grundläggande värderingar och intressen. Men det här visade sig när jag vid något tillfälle verkligen misslyckades i min kultivering, när jag verkligen gjorde bort mig. Vissa fasthållanden är väldigt svåra att släppa. Och då är min erfarenhet att det är fasthållanden som man helt enkelt inte vill släppa. Speciellt om det kan vara knutet till sin egen personlighet, något i det inre jaget, i djupet av sig själv, sina värderingar, intressen och ställningstaganden. Det är väldigt lätt att hitta på förmildrande ursäkter till att inte släppa vissa fasthållanden, speciellt när det kommer till sådant man alltid tyckt varit genuint kul, lustfyllt och intressant.

Så vid något tillfälle när jag visste att det var något jag tyckte var kul och spännande men som jag egentligen visste inte har något att göra med sanning-godhet-tålamod så låste sig plötsligt ryggen totalt. Från att ha haft full rörlighet i ryggen till att jag plötsligt blev mer eller mindre förlamad, ungefär lika illa som vid dom tillfällen när min rygg var som sämst innan jag började utöva. För mig blev det en så tydlig signal att jag inte hade velat fundera igenom situationen, inte tagit mig själv på allvar, inte tagit kultiveringen på allvar.

Tiden innan detta hände, under några månaders tid, hade jag tagit relativt stora kliv uppåt i min kultivering. Förutom en bättre inre harmoni så visade sig detta exempelvis i att jag kunde sitta nästan en hel timme i dubbellotus i 5:e övningen. Innan hade jag bara kunnat sitta i halvlotus. Under den här tiden var jag ganska imponerad av mig själv och väldigt glad åt min framgång. Men min förståelse är att ju högre man kommer i kultiveringen ju högre blir kraven. Och när jag då inte riktigt ville gå vidare i kultiveringen och inte släppa något som jag tyckte var ett ”harmlöst och roligt” fasthållande tappade jag på kort tid förmågan att sitta i dubbellotus och kort därefter låste sig ryggen totalt. Så när jag då plötsligt låg där med låst rygg så var det ju för mig ingen diskussion om att jag uppenbart hade misslyckats i min kultivering. Nu var det så uppenbart att jag måste börja ta mig själv på allvar och verkligen fundera igenom vilken väg som är den naturliga, harmoniska och goda vägen som är rätt att gå. Efter någon vecka med bråkande rygg och genuina grubblerier om mitt inre jag, värderingar, intressen och ifrågasättande av mig själv som människa så började ryggen fungera bättre och bättre. Visst hade jag i början tappra försök till förmildrande ursäkter, resonemang och inre försvarstal för att kunna behålla vissa bekväma fasthållanden men det visste jag ju inom mig att det håller inte ens i en sekund om man ställer det mot sanning-godhet-tålamod. Vissa insikter kommer till dig och dessa kan du inte stoppa. Och när jag sen började känna mig harmonisk med insikterna jag fått så försvann ryggproblemen. Personligheten med intressen och värderingar finns fortfarande kvar men insikten blev att ta lättare på dessa och inte låsa upp sitt liv kring dessa. Livet är större än så. Mycket större än så.

Vill återigen nämna att allt jag har skrivit i denna text är beskrivet enligt min egen förståelse på min nuvarande kultiveringsnivå.

Det finns mer att berätta om mig, mitt liv och vad jag varit med om men vissa saker vet jag ännu inte riktigt själv vad de betyder, inte har fått grepp om, inte riktigt förstått innebörden av och hur jag ska beskriva detta på ett något så när begripligt, rättvist och sanningsenligt sätt. Men jag hoppas kunna göra det i framtiden då jag lyckats höja min kultiveringsnivå.

OM Avslutning.

Som avslutning vill jag nämna några av de händelserna jag har skrivit om, och som jag kallar för ”övernaturliga” händelser, som jag varit med om genom mitt liv:

Dom där omtalade krafterna och energierna som jag hört talas om ska kanske/möjligen/förhoppningsvis börja fara runt i kroppen när man gör qigong-övningarna började för min del ge sig till känna ungefär tre månader efter jag började utöva.

2010 när jag tillsammans med utövare lyssnar på en föreläsning (och plötsligt känner en enorm hetta inom mig så att jag börjar svettas kopiöst) är omnämnt i Zhuan Falun i Föreläsning 8 i avsnittet ”Att stjäla qi”.

Händelsen i Thailand 2004 när jag inte får utsättas för livsfara är omnämnt i Zhuan Falun i Föreläsning 6 i avsnittet ”Att demoner uppstår i ens eget sinne”.

Och det mesta av det övriga jag har skrivit i denna text finns på ett eller annat sätt omnämnt, beskrivet eller förklarat i boken Zhuan Falun.

Jag inte bara tror utan är helt övertygad om att det absolut viktigaste jag gjort i hela mitt liv är att läsa boken Zhuan Falun.

Och jag är också helt övertygad om att det absolut viktigaste du kan göra i ditt liv är att läsa boken Zhuan Falun.

Läs.

2:a maj 2023 – Med vänliga hälsningar – Bilbo Lantto

Är det något du undrar över?
Maila mig på:
bilboteket@hotmail.com

(Har telenr 070-7655297 men svarar inte på för mig okända nummer)

Mvh Bilbo Lantto